Har parterna ansvar för kvinnors låga löner och vad vill de i så fall göra åt saken. Per Bardh, avtalssekreterare LO, menade att man kan angripa problemet på två sätt:
– Antingen kan man diskutera gruppen lågavlönade som en helhet och då ska låglöneutvecklingen gå i takt med den allmänna lönebildningen. Sedan 2007 har vi dock kommit fram till att kvinnor som grupp är felavlönade och att man därför ska ge kvinnodominerade löneområden lite mer. Om man inte gör det på en central nivå kommer man aldrig komma åt problemet.
Joans Milton, vd Almega, menade att problemet är att kvinnor oftast jobbar inom offentlig sektor där det finns få arbetsgivare och därmed dålig konkurrens. Han ansäg att problemet måste lösas genom en individuell lönesättning och hänvisade till SACO:s rapport om förändringen i lönegapet mellan män och kvinnor. Han menade att detta är en diskrimineringsfråga som ligger på chefernas bord och att någonting som felavlöning inte kan diskuteras:
- Det är principiellt fel att kalla någon felavlönad. Man kommer alltid kunna skapa sådana grupper.
– Det finns kritik att framfora mot SACO:s slutsats att individuell lönesättning gynnar kvinnor, den utgår för det första från kvinnor med en akademisk bakgrund som troligen är mer vana att driva fram sina krav och därmed går in i en löneförhandling med ett starkare självförtroende, menade Per Bardh och påpekade att det också spelar roll vem som är chef:
- Om kvinnor är chefer ser man att lönerna bli mer jämställda medan vi män är urdåliga på det.
- Det behövs ett ramverk som säkrar kvaliteten vid individuell lönesättning, där har facket en viktig roll att stötta i samtalen, avslutade Jonas Milton.
