Rättvisa för Palestina: ursprungsbefolkningsfeminister och Women of color feminister manar till handling

Mellan 14 juni och 23 juni 2011 besökte en delegation av elva forskare, aktivister och konstnärer det ockuperade Palestina. Som ursprungsbefolknings- och women of color feminister involverade i en mångfald av sociala rättvisekamper, sökte vi visa vårt stöd för den växande internationella rörelsen för ett fritt Palestina. Vi ville själva se det palestinska folkets livsvillkor och bekämpa det vi nu tryggt kan kalla det israeliska apartheidprojektet och dess etniska rensning.

Var och en av oss – inklusive de medlemmar i delegationen som växte upp i de segregerade sydstaterna, i Sydafrika under apartheid och i indianreservat i USA – blev chockade av vad vi såg. I den här deklarationen beskriver vi några av våra erfarenheter och gör ett brådskande upprop till andra som delar våra erfarenheter och engagemang för rättvisa mellan raser, jämlikhet och frihet.

Under vårt korta besök i Palestina mötte vi akademiker, studenter, ungdomar, ledare för medborgarorganisationer, förtroendevalda, fackföreningsrepresentanter, politiska ledare, konstnärer, och aktivister från det civila samhället, liksom invånare i flyktingläger och byar som nyligen attackerats av israeliska soldater och bosättare. Alla vi mötte – i Nablus, Awarta, Balata, Jerusalem, Hebron, Dheisheh, Bethlehem, Birzeit, Ramallah, Um el-Fahem och Haifa – bad oss berätta sanningen om livet under ockupationen och om deras outtröttliga engagemang för ett fritt Palestina.

Gjorde djupt intryck

Att palestinierna betonade banden mellan rörelsen för ett fritt Palestina och rättvisekamper överallt i världen gjorde ett djupt intryck på oss. Martin Luther King återkom under sitt liv till att ”Rättvisa är odelbar. Orättvisa på ett ställe är ett hot mot rättvisa överallt”.

När vi åkte buss genom landet såg vi ett stort antal israeliska bosättningar illavarslande hängande på kullarna och vittnande om den systematiska konfiskeringen av palestinsk mark, vilket utgör ett flagrant brott mot internationell rätt och FN:s resolutioner. Vi mötte flyktingar vars familjer hade blivit avhysta från sina hem av sionistiska styrkor, deras mark konfiskerad och deras byar och olivträd förstörda. Som en konsekvens av denna pågående förskjutning utgör palestinier den största flyktingbefolkningen i världen (över fem miljoner). Majoriteten bor inom 100 kilometer av deras födelsehem, byar och odlingsmarker.

I strid med FN.s resolution 194, bedriver Israel en aktiv politik mot palestinska flyktingars rätt att återvända till sina hem och sin mark på grundval av att de inte omfattas av den israeliska lagen om återvändande som reserverats för judar.

I Sheikh Jarrah, en stadsdel i östra Jerusalem, mötte vi en 88 år gammal kvinna som blev tvångsuthyst mitt i natten; hon såg hur israeliska militärer flyttade in bosättare i hennes hus bara två timmar senare. Nu när hon bor i de små bakre rummen i det som en gång var hennes stora familjebostad hävdar hon trotsigt att varken israeliska domstolar eller dess militär skulle någonsin kunna tvinga henne att lämna sitt hem.

Nekade tillträde

I staden Hebron, som är full av israeliska soldaters iögonfallande närvaro där de upprätthåller veritabla apartheidvillkor för stadens palestinska befolkning om knappt 200 000 personer till förmån för ungefär 700 bosättare. Vi korsade flera israeliska checkpoints som är ämnade att kontrollera palestinsk rörelse på Västbankens vägar och längs den Gröna linjen. Genom hela vår vistelse mötte vi palestinier som på grund av Israels annektering av Jerusalem och dess planer att avlägsna dess infödda befolkning blev nekade inträde till Den heliga staden. Vi talade med en man som bor tio minuter från Jerusalem men som inte har fått gå in i staden på 27 år. Den israeliska regimen fortsätter att utkämpa ett demografiskt krig för judisk överhöghet över den palestinska befolkningen.

Vi kunde aldrig undgå den påträngande synen av den allestädes närvarande apartheidmuren, som rests i förakt för internationell rätt och principer om mänskliga rättigheter. Byggd på 25 fot [7,5 m] höga betongplattor, med elstängsel och virvlande taggtrådstängsel, inringar den nästan hela Västbanken och sträcker sig långt öster om Gröna linjen som markerar Israels gränser före 1967. Den slingrar sig fram genom anrika olivodlingar och förstör landskapets skönhet, skiljer samhällen och familjer, separerar bönder från deras marker och berövar dem deras uppehälle.

I Abu Dis, genomkorsar muren Al Quds universitetets campus och skär tvärs genom fotbollsplanen. I Qalqiliya såg vi massiva portar byggda för att kontrollera ingången och palestiniers tillgång till deras marker och hem, och en bevakad korridor där de palestinier som har de alltmer sällsynta israeliska passerkorten undersöks för att komma in i Israel för att arbeta, och bidra till den stat som har förskjutit dem. Palestinska barn tvingas gå genom liknande korridorer och köa för timmar två gånger varje dag för att gå till skolan. Som en palestinsk kollega uttryckte det ”Ockuperade Palestina är världens största fängelse”.

Tjugotusen fängslade

Ett omfattande fängelsesystem underbygger ockupationen och undertrycker motstånd. Varhelst vi gick träffade vi människor som antingen själva hade suttit i fängelse eller hade släktingar som hade suttit i fängelse. Tjugotusen palestinier är inburade i israeliska fängelser. Minst 8 000 av dem är politiska fångar och mer än 300 är barn. I Jerusalem träffade vi medlemmar i det palestinska lagstiftande rådet som skyddas av Internationella röda korset från att bli häktade. I Um el-Fahem mötte vi en islamistisk ledare som just blivit frigiven från fängelset och hörde en ryslig berättelse av hans erfarenhet på Mavi Marmara under Frihetsflottan till Gaza 2010. Att palestinsk politik och många av de palestinier vi mötte hade kriminaliserats utgjorde ett återkommande och chockerande tema.

Vi kom att inse hur förtrycket upprätthålls genom bedrägliga framställningar av staten Israel som regionens mest utvecklade demokratiska samhälle. Som feminister fördömer vi det israeliska bruket av ”pink washing” och det sätt statens påstådda stöd åt genus- och sexuell jämlikhet används för att maskera ockupationen. I Palestina fann vi återkommande prov på och analyser av en mer substantiell väg till odelbar rättvisa.

Träffade presidenten för feministunionen

I Nablus träffade vi presidenten och ledare för Den arabiska feministunionen och många andra kvinnogrupper som berättade om palestinska kvinnors roll och kamp på flera fronter. Vi besökte en av de äldsta centra för kvinnobemäktigande i Palestina In’ash al-Usra och lärde oss om flera inkomstgenererande kulturella projekt. Vi talade också med Palestinska Queers for BDS (Bojkott, Divestment, Sanktioner), unga organisatörer som inramade kampen för genus- och sexuell rättvisa som en del av det omfattande ramverket för självbestämmande och frigörelse. Feministiska kollegor på Birzeit universitet och An-Najah universitet och Mada al-Carmel talade med oss om de organiska banden mellan antikolonialt motstånd och genus- och sexuell jämlikhet, liksom om den roll palestinska institutioner för högre utbildning spelar i dessa kamper för förändring.

Vi blev ständigt inspirerade av palestiniers djupa och ihärdiga motståndsvilja och de berättelser dessa människor berättade, på väggmålningarna i byggnader som Ibdaa Center i Dheisheh flyktingsläger, i slogans ritade på apartheidmuren i Qalqiliya, Bethlehem och Abu Dis, i barnens utbildning, i engagemanget för emancipatorisk kunskapsproduktion. På vårt möte med Nationella bojkottskommittén – en samorganisation av fler än 200 palestinska ickestatliga organisationer, inklusive Det palestinska kvinnoförbundet, De palestinska arbetarnas allmänna fackförbund, Palestinska akademiker, Kulturell bojkott av Israel och Det palestinska NGO-nätverket, slogs vi av deras modesta krav: ”Vi frågar inte efter hjältemodiga aktioner eller att bilda frihetsbrigader. Vi ber er helt enkelt att inte medverka i upprätthållandet av den israeliska statens brott”.

Uppmanar kollegor att ansluta sig

Därför ställer vi oss klart och tydligt bakom kampanjen för Boycott, Divestment och Sanctions. Kampanjen syftar till att pressa de statligt finansierade israeliska institutionerna att hörsamma folkrätten, mänskliga rättigheter och demokratiska principer som en förutsättning för rättvisa och jämlika sociala relationer. Vi tar avstånd från argumentet att kritik mot staten Israel är antisemitiskt. Vi ställer oss jämte palestinierna, ett växande antal judar, och andra människorättsaktivister från hela världen och fördömer den israeliska ockupationens flagranta orättvisor.

Vi uppmanar våra kollegor bland akademiker och aktivister i USA och andra platser att ansluta sig till BDS-kampanjen och arbeta för att sätta stopp för USA:s finansiella stöd, 8,2 miljoner om dagen, till den israeliska staten och dess ockupation. Vi uppmanar alla människor som har ett samvete att engagera sig i allvarlig dialog om Palestina och erkänna förbindelsen mellan den palestinska saken och andra rättvisekamper. Orättvisa på en plats är ett hot mot rättvisa överallt.

Rabab Abdulhadi, San Francisco State University

Ayoka Chenzira, artist and filmmaker, Atlanta, GA

Angela Y. Davis, University of California, Santa Cruz

Gina Dent, University of California, Santa Cruz G.

Melissa Garcia, Ph.D. Candidate, Yale University

Anna Romina Guevarra, author and sociologist, Chicago, IL

Beverly Guy-Sheftall, author, Atlanta, GA

Premilla Nadasen, author, New York, NY

Barbara Ransby, author and historian, Chicago, IL

Chandra Talpade Mohanty, Syracuse University

Waziyatawin, University of Victoria