Det är sent sjuttiotal och troféhustrun Suzanne tvingas ta över ledningen av makens fabrik efter att denne fått hjärtinfarkt som följd av att arbetarna gått i strejk. Mot alla odds och omgivningens förväntningar visar sig Suzanne ha ett skarpt huvud under de stelsprejade lockarna och ett varmt hjärta under dräktslaget – en kombination som lyckas förena arbetarnas intressen med vinstkraven.

Så ser upplägget ut för den franska komedin Potiche med en fenomenal Cathrine Deneuve som hemmafru i huvudrollen. Persongalleriet rymmer dessutom Gérard Dépardieu som kommunistisk borgmästare, Suzannes despotiske make, en missnöjd dotter (förtryckt av sin egen äkta man), en konstnärlig (och antytt, men aldrig officiellt, homosexuell) son, en undergiven sekreterare/älskarinna, samt en hoper rufsiga men hedersknyffliga arbetare. Samtliga skildrade som utsökta karikatyrer med tittarens goda minne.

För Potiche bygger på en fars och har tagit med sig en del av genrens överenskommelser in i filmens värld. Lyckligtvis har farsens tokrolighetsfaktor tonats ner och filmen har i stället blivit till en fjäderlätt komedi. Ett slags technicoloräventyr utan anspråk på realism, där både skådespeleri och bildspråk är kraftigt förhöjda som en flörtig blinkning till tittaren.

Desto mer anmärkningsvärt då, att filmens själva grundtema är feminism och antikapitalistism. Utan några djupdykningar i någodera fallet, förstås, budskapet handlar snarare om vad som leder till lycka och självförverkligande än om ideologi, filmen är lättuggad somen påse färgglatt godis, men dock. Tematiken tillför lite näring till sockerchocken.

Det vi bevistar är trots allt en saga, ett slags semimodern sedesskildring med självdistans och gott humör. Men en saga där det onda representeras av patriarkat, kapital och maktmissbruk och det goda av emancipation, solidaritet och facklig kamp.

Enligt sagans obligatoriska sensmoral belönas också de som väljer att bejaka utvecklingen i sjuttiotalsandan med att växa tillsammans med huvudpersonen, medan de som väljer bakåtsträvande och girighet bestraffas med att puttra i sin egen bitterhet i bakvattnen, omsprungna av tiden.

Detta är alltså något så märkligt som en budskapsfilm förtäckt till harmlös bagatell. De sterotypiserade karaktärsteckniningarna och frossandet i sjuttiotalsestetikens mer glamorösa sida lägger ett komiskt raster av förgången tid mellan oss och handlingen. För den som vill är det lätt att förpassa såväl Deneuves parodiskt kuttersmyckiga hemmafru som den familjärt småskaliga industri hon tar över ledningen för till historien.

Men i harmlösheten smygs några oväntat beska piller in. Som det sällsynta greppet att låta den rekorderliga hjältinnan visa sig ha en oproblematiskt promiskuös sida, medan den besvikne romantikern får gestaltas av Dépardieus nallebjörn till revolutionär.

Och när dottern, som i filmens början vill skilja sig och skaffa ett jobb och skäller modern för trofé, mot slutet sitter uppgiven och höggravid (trots att modern påmint henne om att det är en ny tid där hon själv bestämmer över sin kropp) och ser mamma troféhustrun bli parlamentsledamot på teve, uppstår en plötslig länk in i vår tid. Som en obehaglig påminnelse om att sagan är just en saga. Om att patriarkat och kapitalism fortfarande vilar i ganska orubbat bo och vägen till det lyckliga slutet inte är riktigt lika enkel i verkligheten.

Blandningen av oändlig lätthet och antytt allvar är inte helt och hållet lyckad. Resultatet blir aningen splittrat och som tittare vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till krocken mellan anspråk och anslag. Men jag kapitulerar inför filmens charm. Det är trots allt en saga och det härliga med sagor är ju att de håller liv i hoppet om lyckliga slut.

Och på sitt märkliga, osofistikerade, osorterade sätt ingjuter Potiche på något sätt just hopp om att en lite bättre värld är möjlig. Då är åtminstone jag beredd att svälja en del egendomligheter och ett övermått av sötma och E-ämnen på köpet. Potiche är kort sagt uppiggande. Även om jag misstänker att piggheten är av det mer kortlivade slaget.