I december 2010 förberedde jag en artikel om hur det är att vara hbt-person och arbeta i brandförsvaret. Efter ett seminarium jag deltog i på Stockholm Pride samma år hade jag fått insikt i hur det är att stå utanför normen på brandstationen.

Jag pratade med en person på RFSL som utbildat brandmän i mångfaldsfrågor och han sa att han trodde att hbt-frågan skulle vara kontroversiell i kåren men det var ingenting mot den om kön skulle det visa sig. Jag diskuterade artikeln med en manlig journalistkollega som spontant utbrast: ”Om det skulle brinna hemma hos mig så skulle inte jag vilja att det kommer en kvinna för att rädda mig.”

Ju mer jag satte mig in i ämnet desto tydligare blev skräcken för kvinnliga brandmän, både bland medborgare och inom brandkåren. En notis i DN om att brandmän i Malmö protesterade mot att de fysiska kraven sänkts för att man skulle kunna rekrytera fler kvinnor renderande över 100 kommentarer av de mest förfärande och kvinnoförnedrande slag:

”Om jag ligger avsvimmad i ett rökfyllt rum så vill jag ha en muskelstark brandman, som lätt bär ut mig. Visserligen har jag inget mot bystfagra blondiner i vanliga fall. Men i detta mitt exempel så tillåter jag mig att föredra livet framför inkvotering!”

Jag fick tips på tjejer att intervjua och pratade med flera yrkesverksamma. Ingen ville ställa upp på intervju. De menade att de inte haft ”så stora” problem och var rädda för att sticka ut. Jag fick napp till slut, men den tjejen ville inte bli intervjuad på sin egen arbetsplats av rädsla för repressalier. Hon hade själv ingen erfarenhet av trakasserier men kände till flera kvinnor som under sin praktiktjänstgöring bland annat blivit sexuellt trakasserade av manliga kollegor.

I en brittisk undersökning uppgav mer än hälften av de tillfrågade – varav majoriteten kvinnor och hbt-personer – att de upplevt kränkningar av sexuell karaktär och på grund av kön. Det kan handla om att ständigt möta porr i omklädningsrum och gemensamma ytor, få utrustningen saboterad ”på skämt” eller att deras manliga kollegor högljutt kommenterar eventuella misstag. Och i en artikel i tidskriften Journal of Lesbian Studies beskrivs en strategi som vissa kvinnor inom brandmannayrket har att, oavsett sanningshalt, säga att man är lesbisk. Då får man dels vara ifred från sexuella närmanden och dels blir man betraktad som ”manligare” och fysiskt sett starkare. På så sätt hotar man inte det maskulina som är den bärande kulturella idén av brandmannen.

När veckotidningen Amelia bland sina läsare undersökte vilken som är den sexigaste yrkesgruppen hamnade brandmännen inte helt oväntat överst. Bilden av den maskulina, muskulösa och hjältemodiga brandmannen är levande hos många och upprätthålls inte minst av brandmännen själva. De ger exempelvis ut egna brandmannakalendrar där de poserar med sina kroppar.

I Sverige är så få som 1,5 procent av heltidsbrandmännen och 3,5 procent av deltidsbrandmännen kvinnor. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vill råda bot på ojämlikheten och har därför startat en mångfaldssatsning bland annat när det gäller rekrytering av fler kvinnor. Men motståndet mot kvinnor i brandförsvaret är starkt inte minst bland brandmännen själva.

Nyligen lade den svenska forskaren Mathias Ericson vid Göteborgs universitet fram sin avhandling Nära inpå. Maskulinitet, intimitet och gemenskap i brandmäns arbetslag där han framför allt kommer fram till att många brandmän är skeptiska till kvinnliga arbetskamrater. Ericson skriver att de är rädda för att kvinnor hotar den manliga gemenskapen. Man var rädd att man skulle behöva börja fundera på hur man beter sig. Men det finns också en rädsla för att kvinnors fysiska kapacitet inte skulle räcka till.

Den brittiske forskaren Dave Baigent jobbade i trettio år som brandman i London innan han skrev sin avhandling om räddningstjänstens kultur. Hans erfarenheter stödjer det Ericson kommer fram till: Brandmän kommer inte till jobbet enbart för att arbeta, de kommer för att bekräfta sin identitet. Snacket handlar exempelvis om sport och om sex. Att anställa kvinnor är ett direkt hot mot den manliga kulturen.

Inför min artikel om hbt-personer i brandförsvaret intervjuade jag styrkeledaren Jesper Boqvist på Södertörns brandförsvar. Där har man aktivt arbetat med rekrytering av kvinnor. Han konstaterar att machojargongen tunnats ut väsentligt sedan fler kvinnor anställts och att det på kafferaster och andra sociala samkväm numera diskuteras frågor utifrån profession istället för något annat. De jobbar hårt för att kvinnor ska accepteras på arbetsplatsen eftersom de ute på stationerna upplever att de har ögonen på sig, blir hårdare granskade och ifrågasatta i sin yrkesutövning.

Boqvist menar att det handlar om hur organisationen kan skapa förutsättning för att kvinnor ska passa in till exempel genom att förändra rutiner. Det gäller alla, också äldre män, som inte har samma fysiska förutsättningar som en 25-årig kille. Men framför allt, bara 3 procent av arbetstiden kräver en stor fysisk arbetskapacitet. Självklart ska då medarbetarna ha den förmågan men sådana situationer måste gå att hantera på ett mer flexibelt sätt. Finns det någon som inte har längden för att få ner en stege från taket så måste man skapa rutiner så att stegen kommer ner med hjälp av dem som kan få ner den, sa han.

Som en ödets ironi läser jag i senaste numret av lokaltidningen Mitt i Botkyrka (19/7 2011) att just Södertörns brandförsvar blivit stämda av en etniskt svensk man för att de har använt sig av positiv särbehandling i rekryteringen av nyanställda och på så vis diskriminerat honom. Södertörns brandförsvar har, enligt Mitt i Botkyrka, valt att anställa personer utifrån etnisk bakgrund och kön framför etniska svenskar med formell brandmannautbildning då man behöver medarbetare med andra kompetenser. Att det i just en sådan mansdominerad yrkeskår som brandmännens skulle finnas män som diskrimineras är ganska svårt att ta in, ens med lagen i bakhuvudet.