Det är inte bara platt-TV-apparater och datorer som stulits av plundrarna. Maryam Ghasemi, som flyttade till London för ett par månader sedan och studerar sociologi, har sett mödrar bära ut stora förpackningar ris och tvättmedel ur affärerna.

– Så små saker, det är ett tecken på hur svårt folk har det, säger hon.

På måndagsnatten var hon i Hackney, östra London, där stämningen var mycket aggressiv. Unga killar gick främst och slog sönder affärer, tände eld på bilar och byggnader, attackerade poliser med våld. I nästa led träffade Maryam Ghasemi hela familjer och även präster.

– En tjej kom ut ur en affär med en massa grejer, och sa att det var första gången hon handlat så mycket i hela sitt liv. Det var jättemånga tjejer där. Flera av dem försökte prata med polisen. En kvinna ropade ”nu ska ni se, det är underklassens röst ni hör”.

Och trots allt upplevde Maryam Ghasemi det inte var polisen som var det främsta föremålet för människors frustration, utan systemet i stort. De unga ville inte prata, men föräldrarna som var många ute på gatorna tillsammans med sina barn, berättade om de obefintliga framtidsutsikterna. ”Våra ungdomar har ingen utbildning, ingen försäkring, inget jobb, ingen framtid” sade en pappa vars son inte kommer att kunna studera sedan högskoleavgifterna höjts för tredje gången.

Renodlad kriminalitet

Såväl David Cameron och vice premiärminister Nick Clegg som Londons borgmästare Boris Johnson och polischefen i Manchester har förkastat idén om att nedskärningar, fattigdom och polisbrutalitet skulle ha något med kravallerna att göra. De har bett medier att inte ”överanalysera” händelserna, och beskrivit dem som ren kriminalitet. Bristen, enligt Cameron, var att man inte på ett tidigare stadium insåg det och snabbare fick ut fler poliser på gatorna. Men nu ska handskarna av, säger han, och inga mänskliga rättigheter ska komma i vägen för identifieringen av de som vandaliserat och plundrat. ”Den som är gammal nog att begå brottet är också gammal nog att ta straffet” har David Cameron gått ut med, väl medveten om att de flesta är under 18 år.

De första sammandrabbningarna utbröt i Tottenham, där 29-årige Mark Duggan greps av polis och sköts ihjäl i en polisbil. Det började med att lokala aktivister tågade till polisstationen för att få reda på vad som hänt. Men ingen svarade på deras frågor. En 16-årig flicka som skrek åt polisen i frustration blev nedslagen med batonger och sköldar och sparkades medan hon låg på marken.

Ilska under ytan

Författaren och bloggaren Richard Seymour kommenterar incidenten i en intervju med Amy Goodman på Democracy Now.

– Jag skulle säga att polisen har gjort mer än nog för att provocera fram den här situationen, vilket självklart väcker frågan varför någon tror att polisen, efter att ha provocerat fram den, skulle ha några lösningar på situationen.

I samma inslag intervjuas Darcus Howe, programledare och kolumnist som bor i Brixton och har kritiserat brister i polisens arbete och deras punktmarkering av unga svarta killar sedan 80-talet. Hans eget 14-åriga barnbarn har stoppas av polis fler gånger än han kan räkna.

– Den ilskan har bubblat under ytan, för när du har hundratusentals ungdomar som agerar samtidigt, måste saken ha upplevts samtidigt. Så när Mark Duggan mördades hade de alla empati med saken och tankar om vad livet ska vara och inte.

Uppgifter spreds via medier om att Duggan skulle ha avlossat ett skott innan han dödades, men IPCC, som utreder anmälningar mot poliser, gick på onsdagen ut med uppgifter om att så inte var fallet.

I the Guardian skriver Caroline Davies om de 333 personer som dödats i samband med polisingripanden under de senaste elva åren utan att någon polis blivit dömd. Någonsin.

Makt och maktlöshet

Bloggare står för en del av de fördjupade analyser som Cameron helst inte vill se i medierna. En av dem är Penny Red. Hon ser upploppen som en fråga om makt och lyfter fram ett inslag i NBC där en ung man i Tottenham får frågan om han verkligen tror att de leder någonvart:

– Ja, svarade den unge mannen. Du skulle inte stå här och prata med mig om det inte vore för upploppen, eller hur? För två månader sedan marcherade vi till Scotland Yard, över 2 000 av oss, alla svarta och det var fredligt och lugnt och vet du vad? Inte ett ord i pressen. I går kväll lite upplopp och plundring och se dig omkring…

Där syntes ett dussintal TV-team och flera tidningsreportrar som intervjuade unga män överallt.

”Är det någon som tror att det är en slump att detta globala fenomen – till synes meningslösa attacker mot civilsamhället – alltid inträffar där skillnaderna mellan människor är som tydligast?” frågar sig Fredrik Edin i sin färska master-uppsats i samhällsvetenskap som lika gärna skulle ha kunnat handla specifikt om kravallerna i England.

Genusanalys saknas

En feministisk bloggare efterlyser en genusanalys av upploppen och skriver om mediernas stereotypa skildringar av både våldsverkare och deras motiv, samtidigt som kvinnor är så gott som helt osynliga i bevakningen utom när det gäller en sak – bristande uppfostran.

”…även om kvinnor varit i stort sett osynliga (både som kroppar och röster) under hela upploppen, görs kvinnor hypersynliga när det gäller att utkräva moraliskt ansvar. Och likställandet av föräldraskap med moderskap i den här berättelsen är ändå bara hälften så störande som uppfattningen att ensamstående mödrar har förstört samhället. ”

Agera själv

En annan bloggare som fått stor spridning, och varken ser anledning att ägna energi åt att hitta syndabockar bland politiker eller andra, berättar om sina erfarenheter som lärare och uppmanar istället människor med resurser och valmöjligheter, som är bekymrade över det som händer, att agera:

”Om du ser dig som en idealist, lämna twitter, lägg ner dina plakat, sluta stirra dig själv naveln för att granska dina privilegier. Lev som du lär. Gå till en grundskola och sitt med dem som har svårt med läsningen, gå och bli rektor, utbilda dig till att bli en vuxen förespråkare för människors rättigheter så att när ett av dessa barn går genom rättsväsendet och deras föräldrar inte kan eller inte vill delta i processen, kan du bli kallad att tala med och för dem. Om du inte kan göra något av detta, arbeta ett extra skift eller sitt barnvakt för att frigöra en kollega eller vän som kan. Till skillnad från symbolpolitik, kommer dessa handlingar att göra skillnad.”

Hårda tider

Men de tomma liv som levs i samhällets toppskikt, där den som spenderar mest står högst i kurs, visar på det moraliska hyckleriet i dagens England skriver Daily Telegraphs politiske redaktör Peter Oborne. Ett beteende som hyllas och uppmuntras i medierna, men politiska och ekonomiska ledare inte ser sin egen del i, menar han. Trots att de gått i fina skolor och fått många möjligheter serverade hotar de att flytta till Schweiz för att undvika skatter eller låter skattebetalarna stå för notan för egna inköp. Han ger exempel där parlamentsledamöter tagit upp inköp av åtta bärbara datorer och en design-TV för närmare 100 000 kronor som utlägg i tjänsten. Oborne har svårt att se någon etisk skillnad mellan den typen av fusk, skatteflykt och de raka stölder som plundrare ägnar sig åt.

På torsdagskvällen är det lugnare i London, berättar Maryam Ghasemi. Hon går på möte om kravallerna i Brixton, en stadsdel där majoriteten har afrikanskt ursprung, där unga svarta killar är vana att bli stoppade på måfå av poliser. På väg till mötet träffar hon en ung tjej, student, som hört borgmästaren tala om de hårda tider som råder, om finanskrisen. Hon berättar om stora nedskärningar på kort tid, och att flera aktivitetscentra för unga stängts:

– För de rika är det aldrig hårda tider. Det är hårda tider för oss. Jag bjuder dem att bo här ett tag och se om de själva klarar att bo här som vi gör.

Maryam Ghasemi saknar fortfarande fördjupade analyser av kravallerna från politikernas sida, bortom talet om gängkultur och bristande disciplin.