Nästan överallt i samhället delas människor in i kategorierna kvinna eller man, oavsett vad de själva tycker om saken. Men även i de fall uppdelningen görs i syfte att påvisa brister i könsbalans är den problematisk. Det hävdar Peter Tai Christensen, som under ett seminarium på Stockholm Pride föreslog att jämställdhetsarbetet behöver transintegreras. Dels av respekt för transpersoner, dels för att på sikt minska betydelsen av kön. En månad senare ses vi för en intervju om vad transintegrering innebär.

Det finns ingen poäng med att separera jämställdhetsfrågor och transfrågor från varandra, anser Peter Tai Christensen. I båda fallen handlar det om att utmana de könsnormer som finns, även om det sker från olika utgångspunkter.

– Utgångspunkten för arbetet med trans är att det inte ska spela någon roll vilken könsidentitet man har och hur man väljer att uttrycka den – men också att man ska respektera andra människors könsidentiteter och de behov som kan uppstå som en följd av dessa. Jag tycker också att jämställdhetsarbetet på sikt handlar om att kön inte ska spela någon roll. Men när man i jämställdhetsarbetet hela tiden betonar kvinnor och män så explicit, tenderar man att befästa tvåkönsnormen. Om man bara formulerar problemen lite annorlunda så kan jämställdhetsfrågor utan problem rymma transfrågor, säger Peter Tai Christensen.

Konstig uppdelning

Peter Tai Christensen ser könsmaktsordningen, tvåkönsnormen och heteronormen som delar av samma paket, där principen om särhållande av män och kvinnor löper som en röd tråd genom allihop. Principen utesluter personer vars könsidentitet avviker från tvåkönsnormen, samtidigt som särhållandet utgör själva utgångspunkten för att ojämställdhet ska kunna existera.

– Om man inte börjar se att det här är en konstig uppdelning, då tror jag att man gör jämställdheten en otjänst. Transperspektivet kan utveckla jämställdhetsarbetet till att ifrågasätta hela grunden för uppdelningen, inte bara konsekvenserna.

En uppgörelse med könsmaktsordningen skulle inte bara gynna kvinnor utan även ”gruppen andra”, menar Peter Tai Christensen.

– Sen är det klart att många från jämställdhetshåll tycker att det är problematiskt att man ifrågasätter könskategorierna för då tar man bort de byggstenar som man har lagt upp hela jämställdhetsarbetet kring. Det tycker jag är en ganska obefogad rädsla.

Många räknar ju kvinnor och män för att kartlägga hur förtrycket ser ut. Hur ska man få syn på det om man tar bort kategorierna?

– Jag tycker det är en väldigt förenklad invändning. Om allting utgår från att man ska dela upp alla individer i kvinnor och män, då överensstämmer ju inte det med verkligheten. Då begår man också övergrepp på en massa människor. Så det handlar om att komma till kärnan av: vad är det vi vill förändra – och sen hitta ett sätt att göra det som inte innebär att man tvingar folk in i kategorier som de inte identifierar sig med.

Transintegrering i praktiken kan handla om att se över blanketter av olika slag – man ska inte behöva kryssa i kvinna eller man för att få ta del av en tjänst. När det gäller platsannonser kan arbetsplatser som har en överrepresentation av män skriva ”vi välkomnar särskilt andra könskategorier” i stället för ”vi ser gärna kvinnliga sökanden”. På en övergripande nivå måste lagen om juridiska kön ändras så att det finns fler alternativ än kvinna och man.

Viktigt öka kunskapen i skolan

Ett annat exempel, som Peter Tai Christensen nämner, är att skolan måste öka kunskapen om trans. Forskning från Storbritannien visar att medelåldern för när transpersoner kommer på att de har någon form av transidentitet är sju år och elva månader – i allra högsta grad i skolåldern.

– Barn utvecklar könsidentitet väldigt tidigt, men det är först när de är i genomsnitt femton och ett halvt år som de får ord att sätta på sin egen upplevelse av könsidentitet. Det är ett långt tidsspann däremellan när man osynliggörs och inte bekräftas, vilket får konsekvenser för utbildningsnivån. Relativt få transpersoner som ingick i studien fortsatte till högskola och universitet eftersom de inte kände sig hemma i de här läromiljöerna.

Ytterligare ett område som behöver transintegreras är insamlingen av statistik.

– I den mån man gör könsuppdelad statistik tycker jag alltid att man måste fråga människor själva hur de identifierar sig. Det måste vara en frivillig fråga att besvara och det måste finnas fler än två alternativ, säger Peter Tai Christensen.

Om det uppstår situationer då det inte går att samla information om självidentifierat kön, då får man i stället jobba mer kvalitativt. Och i de fall där man ändå vill räkna kön bör man vara noga med att förklara vad kartläggningen syftar till.

– Det måste vara betydelsebärande kategorier om man ska kartlägga. Ingen föreslår att man ska registrera sexuell läggning och etnisk tillhörighet, varför är det så självklart att man ska göra det när det gäller kön? Det tycker jag är en fråga man kan ställa till dem som tycker att det är självklart att man kan dela upp utifrån två kön. Och om det skulle visa sig att hela uppdelningen och registreringen av kön är en stor del av anledningen till att det finns ojämställdhet, vad ska vi göra då? säger Peter Tai Christensen.

Tycker du att vi ska sluta räkna kön helt enkelt?

– Realiteten i dag är att transpersoner utesluts ur jämställdhetsarbetet, det kan jag inte ställa upp på. Man kanske inte helt och hållet måste sluta räkna, men man måste räkna på ett sätt som är transinkluderande. Det kan ju vara så att en viss könskategori verkligen är överrepresenterad, men då tycker jag bara att man kan tänka sig för lite hur man uttrycker sig.

Hen tar ett exempel där fördelningen sägs vara 85 procent män och 15 procent kvinnor. En mer korrekt bild är kanske att 85 procent identifierar sig som män, 13 procent som kvinnor och 2 procent inte identifierar sig som någotdera. Enligt Peter Tai Christensen är detta inget som försvagar argumentet om att män är överrepresenterade.

Dags ta steget vidare

Peter Tai Christensen medger att man kanske måste vara strategisk essentialist och förenkla verkligheten ibland, även om man inser att man samtidigt reproducerar en världsbild man inte vill ha på sikt. Men nu är det dags att ta steget vidare när det gäller kön, anser hen.

– När vi vet att transpersoner anser att ”den främsta orsaken till det osynliggörande och de kränkningar vi upplever grundar sig i föreställningen att det bara finns två kön”, då är det inte längre ett alternativ, tycker jag, att ens i strategiska syften utgå från att det bara finns två kön.

Är det här synsättet förankrat på DO?

– Vi kommer själva att arbeta med att ta fram vår könsuppdelade statistik utifrån självidentifierat kön, och kommer förhoppningsvis på sikt även att rekommendera andra arbetsgivare att göra så.

Vad tror du det beror på att det inte har pratats mer om det här tidigare? Lathet eller okunskap?

– Jag tror att det saknas kunskap. Jag tror att det är många som verkligen tror att det finns två kön, som säkert kan gå med på att vissa personer är transsexuella men som inte skulle skriva under på att det finns fler kön än två, säger Peter Tai Christensen.

Hen tror också att det finns en rädsla för att släppa på det invanda sättet att se på kön, en rädsla för att det ska skapa oreda.

– Men där ser jag att den könsvariation som finns skulle gynna jämställdhetsarbetet på alla sätt, därför att det just visar att man inte kan säga särskilt mycket om en person utifrån dennes könsidentitet.