I en svensk genusvetenskaplig kontext bemöts ofta den franska feminismens mest framstående tänkare, så som Hélène Cixous, Luce Irigaray samt Julia Kristeva, med en djupt grundad skepsis. Cixous modersmjölk och Irigarays metaforer kring det kvinnliga könsorganets autoerotism döms ut som uttryck för en essentialistisk och romantiserande förståelse av det kvinnliga, utan någon relevans för samtida feministisk teori.
Vid en närmare läsning av de nämnda författarna märker vi dock att detta är långt ifrån fallet. Särskilt vad gäller Hélène Cixous framträder snabbt att det, snarare än ett konstruerande av en feminin position som syftar till ett uppvärderande av kvinnan, rör sig om ett radikalt ifrågasättande av denna subjektskonstruktion i sig. För att ansluta till det Jacques Derrida säger angående den feministiska rörelsen i intervjun ”Chorégraphies” kan det tänkas i termer av en feministisk praktik som inte anknyter till den: ”manliga historiens flod (homogeniserad, steriliserad) med sin dröm om erövring, ’frigörelse’, autonomi, kontroll”.
Det tänkande som återfinns både hos Cixous, Irigaray och Kristeva kan således förstås som ett avståndstagande från den beauvoirianska feminismen som – strängt taget – kan beskrivas i termer av en subjektscentrerad filosofi inom vilken feminismens uppgift formuleras som en kamp för kvinnans rätt att intas i universalismens innersta cirkel. Kvinnan måste, enligt de Beauvoir, ta ansvar för sin egen subjektivitet och det faktum att hon på ett fundamentalt vis är fri, istället för att fortsätta leva i ond tro. Denna frigörelse handlar om släppa taget om det som kan betecknas som kvinnligt, då det för de Beauvoir är just i vår egenskap av kvinnor som vi förlorar vårt subjektskap: ”Att vara kvinnna, det är att vara ett objekt. Den Andre”.
Den franska feminismens historia, och den vändning som kännetecknar denna tradition av feministiskt tänkande, kan sägas gestaltas på ett ytterligt klargörande och pedagogiskt vis i Beyoncés stora hit ”If I Were a Boy”. Från att i de två inledande verserna göra anspråk på rätten till samma position som mannen (I were a boy even just for a day, I’d roll out of bed in the morning and throw on what I wanted and go), bär sången i tredje versen på ett radikalt ifrågasättande av denna maskulina position, och den dröm om autonomi och kontroll som denna position härbärgerar.
Sångens jag presenterar istället en annan form av tänkande, ett tänkande som vänder sig från föreställningen om ett självständigt jag. Beyonces jag kännetecknas av sin relationella karaktär, som destabiliserar en tro på radikal frihet snarare än eftersträvar den samma. Från det ideal om självständighet och autonomi som även återfinns i tidigare låtar av Beyoncé, så som ”Single Ladys” och ”Survival” rör sig således Beyoncé mot en annan form av feministiskt ideal, där identitet förstås som intersubjektiv.
Det handlar emellertid inte om att kvinnan, eller den kvinnliga positionen, hos Beyoncé och inom den franska feminismen representerar det ”goda”, som inom en omsorgsorienterad feminism. Snarare förstår vi detta perspektiv bättre om vi tänker med utgångspunkt i Donna Haraways ”situated knowledge”, ett koncept som utgår från idén att maktstrukturer och förtryck framträder tydligare för den grupp som utsätts för denna struktur än för den som utövar det samma. En förtryckt grupp har således inte rätt av naturen, men det är mer troligt att kunna demaskera maktstrukturer från marginalen än från strukturens centrum.
”If I were a Boy”, liksom de så kallande särartsfeministerna, kan med andra ord sägas förstå den feminina positionen och den radikalitet som denna position besitter med utgångspunkt i den lacanianska insikten att den sexuella relationen är asymmetrisk. Det faktum att kvinnan har blivit utestängd ur den symboliska ordningen och inte getts tillgång till dess universalism innebär med andra ord att hon, genom detta, visar på universalismens gränser och på instabiliteten hos det subjekt som denna universalism vilar på.
