Egentligen har jag ingen som helst lust att skriva om Apflickorna i Feministiskt Perspektiv. Inte för att det inte är en bra film eller för att kvinnoskildringarna inte är ovanliga och intressanta. Utan just därför.

För den är bra och huvudpersonerna skildras helt utan de sedvanliga stereotyperna. Och jag önskar att det inte behövde vara något mer med det.

Filmen har hyllats av en samfälld mediekör. Välförtjänta lovord har haglat. Och i hart när varje recension har den också hyllats som en triumf för kvinnors filmskapande, en unik skildring av flicktillvaron. Befriande långt från schablonerna.

Så naturligtvis måste jag skriva om den. Men jag önskar att jag slapp. Jag önskar att vi allihop kunde bara låta den vara vad den är: en bra och mycket ovanlig film. Punkt.

För er som mot förmodan har missat uppståndelsen är handlingen som följer: två flickor i gymnasieåldern tränar voltige (akrobatiska konster på hästryggen) och utvecklar en nära vänskap som tangerar erotisk kärlek. Men som i lika hög grad rymmer konkurrens och upptrappning av förbjudet beteende på det våldsammas gräns.

Det är en vacker, lågmäld men högintensiv film. Fylld av det outsagda, det bara anade, av en känsla av att det är någonting vi åskådare missat. Något vi inte har fått se, att vi bara får kika in i ett skeende som till huvuddelen förblir dolt för oss. Det är suggestivt och skickligt gjort.

Men är det en flickskildring? Är det faktum att huvudpersonerna är flickor av avgörande betydelse för handlingen? Egentligen inte alls. För det som ur ett feministiskt perspektiv verkligen är häpnadsväckande med filmens huvudpersoner är att de skildras som förhållandevis fria från sitt sammanhang.

De är inte primärt flickor, skildras varken i något jämnårigt flickkollektiv eller som flickbarn i en familjekonstellation.

På det hela taget rymmer filmen ingenting jag omedelbart identifierar som ”flickigt”. Vi har stallmiljön, visst, men inte i den form de flesta gamla hästtjejer känner igen. Här är en hårddisciplinerad variant med armhävningar och uthållighetsövningar i manegens sågspån.

Vi har voltigens graciösa rörelser, visst, men utan balettskildringarnas kroppsneuros och ängsliga sneglande i spegeln. Nej, här är det svett, råstyrka och självförtroende som gäller.

Den enda relation av verklig betydelse som förekommer är den mellan flickorna, och den är helt unik. Den skapar ett eget universum, ett slags folie à deux. Det är två egna, fria individer, som disciplinerat sig in i ensamhet tills de möter varandra.

Sammanhangen är publiken fri att själv försöka föreställa sig. Det är upp till oss att fylla i luckorna. Och det är just därför jag tycker att det är en aning beklämmande att nästan alla recensenter har fyllt i dem med ”flickskap”. För hade filmen handlat om två pojkar hade mottagandet inte handlat om ”pojkskap”.

Då hade det förmodligen istället pratats om känslokyla kontra kärlekstörst. Om rädsla för homoerotiskt färgad vänskap. Om frånvarande föräldrar (om därtill den ensamstående, kärleksfulla pappan varit en mamma, hade det talats om bristen på manliga förebilder). Om det nu hade talats om något alls utöver filmens uppenbara konstnärliga kvaliteter.

Och det retar mig, förstås. För det är bara det faktum att de ganska skruvade huvudpersonerna saknar snopp som gör att deras kön uppmärksammas över huvud taget. Att det blir det som får allt fokus. Trots att det känns så förhållandevis oviktigt i filmen att huvudpersonerna snarare känns befriade från genus.

Detta är dubbelt beklämmande, eftersom den mediala reaktionen är ett tydligt tecken på hur ovanligt det är med sådana skildringar av kvinnor. Så ovanligt att de tydligen måste könas dubbelt som kompensation när de väl dyker upp.

Därmed inte sagt att det inte finns ett feministiskt anslag i filmen, men det kommer snarare till uttryck i parallellberättelsen om den betydligt yngre systerns olyckliga kärlek i en äldre kusin (även om också denna suveräna lilla person är så särskild och precist utmejslad, att inte heller hon låter sig reduceras till den entydiga idébärare av något slags kapitulation inför kvinnligheten, som hon beskrivits som av vissa recensenter).

Också klickerträningen av hunden med dess funktion av att forma ett beteende genom bekräftelse av önskvärt uppförande känns som en tydlig feministisk blinkning. Men berättelsen om systern är nästan den enda omvärld som beskrivs i filmen.

I övrigt handlar den om två ovanliga människors märkliga, potentiellt farliga relation. Om att också det är ett sätt att vara människa på. Och jag kan bara önska att det fanns tillräckligt många sådana filmer med kvinnor i huvudrollen så att jag skulle slippa skriva om det som ett feministiskt perspektiv.