En ganska blygsam men engagerad skara människor hade tagit sig till Hallunda bibliotek i Botkyrka den 8 september för att lyssna på ett panelsamtal om sociala mediers betydelse under den arabiska våren. I panelen satt nätaktivisten Mostafa Issa, som är aktiv i den syriska revolutionen och bland annat har organiserat demonstrationer över Facebook, samt journalisterna Shora Esmailian och Yasmine El Rafie. De två sistnämnda är relativt nyblivna twittrare. Båda började twittra i samband med den egyptiska revolutionen då Twitter plötsligt framstod som ett oumbärligt verktyg för journalister som ville följa utvecklingen.

Ingen i panelen ville hävda att sociala medier är upphovet till de folkliga rörelser som vuxit sig starka i Mellanöstern och Nordafrika under våren. Men användandet av sociala medier har gett folk på gatan en ny möjlighet att direkt berätta för omvärlden vad som händer. De sociala medierna har också tjänat ett syfte för mobilisering, dock inte överallt.

– I Libyen och Yemen har sociala medier inte varit så himla avgörande. Men i Egypten var aktivisterna tidigt ute – redan 2006 registrerade de första sina twitterkonton, sade Yasmine El Rafie.

Egyptiska aktivister tidigt ute

De egyptiska aktivisterna ligger i framkant vad gäller användandet av sociala medier, menade Yasmine El Rafie. De lärde sig tidigt att det inte lönade sig att komma med propaganda utan att det snarare var ärlighet som lockade flest lyssnare och läsare.

– Så har man utvecklat en viss typ av trovärdighet som framför allt de som varit med länge håller sig till. Det har varit lite unikt, sade Yasmine El Rafie.

De sociala medierna har också möjliggjort för aktivister som Mostafa Issa – en syrier som aldrig har varit i Syrien – att delta i revolutionen. Han var en av de unga syrier utanför landet som bestämde ett demonstrationsdatum och peppade folk att gå ut på gatorna. När det väl var dags satt han klistrad framför skärmen och undrade: har det hänt något? Har folk gått ut? I efterhand diskuterade han med sin bror vad de egentligen hade gjort.

– Det kändes som en rolig grej, nu kör vi igång en revolution vi också, men vi tänkte inte på att det fanns 23 miljoner människor som kan dö av det här. 50 000 människor har dött under den libyska revolutionen. Det är inte lite folk.

Panelen var enig om att upphovet till demokratirörelserna står att finna i politiska och sociala förhållanden. Shora Esmailian, som råkade befinna sig i Egypten precis när den egyptiska revolutionen startade, berättade att nästan alla egyptier hon träffade sade att arbetarprotesterna i Mahalla lade grunden för att folk skulle ge sig ut på gatorna den 25 januari. Arbetarprotesterna, som bland annat handlade om krav på högre löner och minimilöner, hade pågått ända sedan 2006.

Fristad för regimkritiska syrier

Mostafa Issa förklarade att det sedan länge har funnits ett folkligt behov av regimskifte och sociala förbättringar i Syrien.

– Det som hände i Syrien var att folk behövde en revolution, men de visste inte om det gick eller inte. När de såg Tunisien och Egypten, då blev de säkra på att det här skulle gå att göra även i Syrien. Man insåg att det går att fälla en regim, sade Mostafa Issa.

Förutom att utgöra en plattform för inspiration från revolter i andra länder, innebar de sociala medierna en fristad där syrier kunde prata anonymt och kommunicera med människor utanför gränserna. Det var särskilt värdefullt i Syrien där det tidigare inte hade funnits någon möjlighet att prata politik öppet.

Regimerna i de olika länderna har försökt störa och begränsa demokratiaktivisternas användande av sociala medier på olika sätt. Facebooksidan Syrian Revolution fick till exempel oväntat besök av säkerhetspolisen i form av nätaktivister.

– Det var helt sjukt, hälften på sidan var säkerhetspoliser som bara snackade illa om demonstranterna. Jag tror man betalade mycket pengar för att de skulle finnas där. Så fort man skrev något var det hundratals som svarade ”nej, vi gillar al-Assad”, sade Mostafa Issa.

Shora Esmailian berättade att regimen i Egypten stängde ner internet i tre-fyra dagar, men strategin visade sig vara mindre lyckad eftersom det medförde att hela ekonomin stod stilla. Men på det stora hela skiljer sig Egypten något från Syrien, Tunisien och Iran, menade Shora Esmailian.

– I Egypten kunde man ju skriva en bok innan revolutionen och säga död åt Mubarak utan att nödvändigtvis hamna i fängelse.

Varumärken också hot

Något som också framkom under panelsamtalet var att de sociala medierna inte på något sätt är den enda formen av kommunikation som används i revolutionerna. Shora Esmailian berättade att en del aktivister i Egypten har tröttnat på Twitter och Facebook, eftersom man inte får med sig alla där. I stället har aktivisterna börjat dela ut flygblad och sprida sitt budskap med graffiti. Även Mostafa Issa sade att twittrandet om den syriska revolutionen har avtagit.

– Nu väntar man på att politiker ska komma överens. Du kan fråga vilken nätaktivist som helst om vad som kommer att hända – ingen har en aning. Man har bara fört fram en proteströrelse, men vad man ska göra sen, det tror jag inte att sociala medier kan lösa. Det är riktiga politiker som måste sätta sig ner och göra planer på hur man ska föra landet vidare, sade Mostafa Issa.

En tänkvärd avslutande reflektion från en person i publiken var att panelsamtalet till stora delar hade kretsat kring stora varumärken, vars företagsidé alltmer går ut på att koppla ihop oss med vissa varor; företag som kan radera våra konton eller sidor närhelst de vill. Borde vi inte starta andra sorters kommunikationsmedel? undrade hon. Yasmine El Rafie instämde helt och hållet.

– Regimerna är inte lika farliga som företagen själva, de är ett jättehot, sade hon.