”Ottar? Det låter bekant, jobbar hon på RFSU?”
Det var en yngre bekants kommentar när jag berättade att jag påbörjat läsningen av Ottar och kärleken.

Inte minst ur en yngre generations perspektiv är det i sanning en gärning författaren har gjort när hon tagit sig an sexualupplysargiganten Elise Ottar Ottesen Jensens liv och verksamhet, som nu presenteras i ett femhundrasidor långt praktverk.

Det är en välkommen och viktig skildring av kvinnan som banade väg för bättre hälsa, mindre skam, fri abort, öppenhet, jämlikhet och som mer än någon annan baxade sexualiteten upp ur mörka källarrum, ut i ljuset.

Detta känner vi till sedan tidigare: hur hon reste landet runt, till avkrokar och torparstugor, provade ut pessar och höll flammande upplysningstal under tältdukar, vid dikesgrenar och i skolor och grundade RFSU 1933.

Initierade vet möjligen också att hon satte nödställda i kontakt med läkare som utförde aborter då det fortfarande var förbjudet enligt svensk lag.
Ungefär hit sträckte sig också min kunskap om sexualupplysaren Ottar.

Men Thorgren har inte tagit några enkla genvägar utan istället grävt djupt i arkiven. Imponerande noggrant beskrivs inte bara Ottars kärleks- och privatliv (som hon ansträngde sig för att dölja) utan också den politiskt spännande tid som hon råkade leva i. Att Thorgren också fördjupar sig i världens tillstånd gör boken till något mycket mer än bara en intressant biografi över en människa.

Vid sidan av journalistiskt arbete, bland annat på tidningen Arbetaren, där hon och Moa Martinsson blir omtalade och omstridda feministiska parhästar, organiserar hon sig i syndikalisterna, gömmer flyktingar, reser på konferenser, knyter viktiga internationella kontakter för fortsatt sexualpolitiskt arbete, samlar in kläder till fattiga, till det spanska folket som lider under inbördeskrig, samt svarar på en outsinlig ström av brev.

Det är ett avgrundsvrål av ångest från svenskar som ber om råd i allt från ofrivillig graviditet till barnlöshet, homosexualitet, onani, impotens, sexuellt våld till desperata vädjanden om upplysning om var man kan finna hjälp med fosterfördrivning.

Samtidigt kämpar Elise Ottesen Jensen med sitt komplicerade kärleksliv, fysiska krämpor, depressioner och under vissa perioder av hennes liv är det obegripligt hur hon hur hon orkade. Inte minst mot bakgrund av att hon satte såväl ära som heder på spel, ibland också sin frihet då hon med sina sexualpolitiska direktaktioner riskerade fängelse.

Thorgren skriver i slutet av boken att Ottar är ”en av de radikalaste feminister vi haft”, ett oomstritt påstående och när jag kommit så här långt i läsningen bultar hjärtat av beundran inför denna extraordinära människa som Ottar var.
Alltid på de fattigas sida, flyktingarnas, kvinnornas och en hög och tydlig röst till förmån för barnen.

”Fostra barnen till att göra så som de själva finner är rätt, om också ’alla andra’ säger att det är galet. Då ska vi få en generation med stålsatta viljor, med mod och kraft att slå ett slag emot den ruttna borgerliga apmoralen, för frihet och rättvisa.”

Rörd och förbannad slår jag igen boken. Förbannad över hur kvinnors levnadsvillkor och det motstånd Ottar mötte från sina värsta motståndare vitrockarna (läkarna) och svartrockarna (prästerna) när hon försökte förändra dessa villkor.

Desto varmare då att se den tacksamhet människor visade för omsorgen hon gav andra. Och jag påminns om att gärna gråta en skvätt, men snart att torka tårarna, och fortsätta knyta näven för alla människors rätt till en fri sexualitet.

Eller med Ottars egna ord:
Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.