När Berlin-muren föll 1989 var förväntningarna höga på en europeisk feminism. Infriades dessa förväntningar? Detta var temat för ett samtal som lockade ett femtiotal till biografen Rio i Stockholm i förra veckan. Det hölls i anslutning till en konferens anordnad av Södertörns Högskola på samma tema. I panelen satt Agnieszka Graff, professor från Warsava Universitet, Gail Lewis docent från Open University i Storbritannien, Diana Mulinari professor från Lunds universitet samt Teresa Kulawik professor från Södertörns högskola. Samtalet leddes av Johanna Palmström, en av tidskriften Bangs två chefredaktörer.

Vad hände då med feminismen när muren föll? Agnieszka Graff menade på att murens fall drabbade kvinnor och feminister mer än det drabbade män och andra. Trots att många kvinnor hade varit väldigt aktiva i raserandet av Berlinmuren fick de betala ett högre pris än männen efteråt. Även om kommunismen inte var ett feministiskt system blev dessa samma sak och som ett led i att avskärma sig från det kommunistiska systemet slog regimen hårt mot även feministiska landvinningar. Så kom efter 1989 många kvinnofientliga regleringar runtom i Europa för att förbjuda abort, minska kvinnors tillträde på arbetsmarknaden, i den politiska sfären och traditionella kvinnoroller stärktes, detta kan ses rent objektivt i till exempel statistik, sade Graff.

Inte bara motvind

Ironiskt nog var feminism på samma gång kopplad till väst, vilket ytterligare försvårade organiseringen som feminister. Aborträttigheter är nu en av de frågor som kvinnorättsaktivister organiserar sig kring i Polen. Den 31 augusti röstade parlamentet nästan igenom ett beslut att förbjuda abort totalt, det var bara fem röster som avgjorde att abort vid våldtäkt och incest kan vara lagligt. Men det finns också en annan sida av Polen, påpekade Graff och det är viktigt att inte ha stereotyper mot Polen. Graff berättade till exempel att feminister har lyckats få igenom en 35% kvot för kvinnor inför kommande parlamentsval.

Andra viktiga frågor för feminister i Europa är att dekonstruera vi-et i feminismen, menade Teresa Kulawik som också påpekade att syftet med att kalla samtalet europeisk feminism var att undvika att låtsas som om en talar om internationell feminism när en egentligen talar om hegemonisk anglosaxisk feminism.

Beslagtagna begrepp

Diana Mulinari tog upp militariseringen av Europa och kriget mot terrorismen som en viktig feministisk fråga. Mulinari menade också på att vi måste syna vad hon kallade ”elitrasismen”. Gayle Lewis nämnde särskilt islamofobin och övertygelsen att muslimska kvinnor är mer förtryckta än andra kvinnor. ”Vi måste fråga oss varför vi är så rädda för islam?”, sade hon. Och hon påpekade också att rädslan för svarta män har ökat post-riot i England.

Från publiken motsatte sig professor Drude Dahlerup begreppet europeisk feminism som hon menade påminner om när en talar om europeiska värderingar, som om det är något som andra inte har. Generellt verkade slutsatsen bli att det inte finns en europeisk feminism, att murens fall inte har bidragit till denna och att vi kanske inte ens bör/ska efterfråga en europeisk feminism. Men med tanke på till exempel det abortmotstånd som är på frammarsch i hela Europa, eller den ökade rasismen, kan en fråga sig om inte en smula organiserad europeisk feminism ändå skulle vara på sin plats, åtminstone i vissa strategiska frågor.