Idag är det 90 år sen våra förmödrar lyckades driva igenom rösträtt för kvinnor i Sverige. När vi läser det, ser nog de flesta framför oss hur tanter i långa kjolar marscherar med plakat och banderoller med krav på rösträtt. Så har vi fått lära oss, att på den tiden var feminism lika med rösträttskamp. Nu däremot, är feminismen så mycket mer…

Jag kommer fortfarande ihåg när jag första gången fattade att det där var en falsk bild. Det var när jag upptäckte vad feministerna gjorde direkt efter rösträttens genomförande, med medborgarskolan på Fogelstad och tidningen Tidevarvet. Typiskt nog blev jag inte mest förbannad på patriarkatet, som lurat mig, utan på mig själv, för att jag inte hade tänkt efter. Skulle jag, om jag varit med då, ha jobbat med att driva igenom nåt sånt som rösträtt för att sen bara nöja mig med det? Knappast. Så varför skulle de, varav en del hade levt med rösträttskampen så länge – i årtionden, plötsligt ha lagt ned, och ägnat sig åt nåt annat? Och om jag kan se sambanden mellan olika former av kvinnoförtryck, varför skulle inte de?

Lika lön för lika arbete

I själva verket kämpade de på samma sätt som vi, mot allt kvinnoförtryck. I tidningen Dagny 1911 står en rapport från Stockholms stadsfullmäktige, där de diskuterade lön efter kön, och semester. Stockholms stad hade infört ”lika lön för lika arbete med samma kompetens”, men i praktiken hade alla män ansetts ha högre kompentens än alla kvinnor, vilket också ledde till att männen fick dubbelt så lång semester. De två enda kvinnorna i stadsfullmäktige (Gertrud Månsson, socialdemokrat, och Valfrid Palmgren för högern) drev att det blev orättvist att männen dessutom fick dubbelt så lång semester, bara för att staden hade frångått principen om lika lön. Dagny skrev:

”Hvad kunna kvinnorna lära sig af voteringen i Stockholms stadsfullmäktige om semesterfrågan? Jo, att intet parti är att lita på. Utom ofvanstående högertalare talade hr Tengdahl (socialdemokrat) och hr Sam. Fries (höger) emot, och vid voteringen gingo män af alla färger emot oss.”

Det var precis hundra år sen. Både Gertrud Månsson och Valfrid Palmgren var även aktivister i kvinnorörelsen. Våra förmödrar tjatade alltså om kvinnolöner på samma sätt som vi.

Gertrud Månsson och Valfrid Palmgren, de första kvinnorna i Stockholms stadsfullmäktige.

Sexualitet

Även prostitution var en stor fråga på den tiden. Prostitutionen var legaliserad. Reglementeringssystemet gick ut på att polisen registrerade alla kvinnor som de tyckte såg ut som ”fallna”. Den som var registrerad måste sen gå på kontroll flera gånger i veckan, för att se om hon var smittad med könssjukdom. Det var också reglerat vad hon fick ha på sig, hur och när hon fick vistas utomhus med mera. Männen däremot behövde inte kollas. Redan då drev våra feministiska förmödrar samma sak som (vi) feminister gjort i vår tid när den svenska sexköpslagen antogs: att det tvärtom är männen/prostitutionsförövarna som bär ansvaret för att prostitutionen finns kvar.

Det var svårare för feminister att ställa krav då, eftersom många av dem inte ens var myndiga. Var du gift var det mannen som bestämde över dig. (Därför fanns det män som faktiskt drev att gifta män skulle få dubbel rösträtt, men utan att ogifta kvinnor skulle få nån!) Ändå var feministerna så modiga att de redan under 1880-talet pratade offentligt, och skrev, om kvinnors sexualitet och kön. Karolina Widerström, som blev den första kvinnan som utbildade sig till läkare i Sverige, skrev 1889 en uppsats med namnet De qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste sjukdomar, där hon också publicerade bilder av könsorgan. Hon föreläste i slutet av 1800-talet för bland annat tonårstjejer om ”sexualhygien”, vilket då betydde anatomi, mens, graviditet/förlossning, och hur du bäst kan skydda dig mot könsjukdomar och graviditet. Hon skrev också boken Kvinnohygien, som kom ut första gången 1899. (Den trycktes i nya upplagor ända in på 1930-talet.) Och hon stred samtidigt för rösträtt, bland annat som ordförande i LKPR – Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt.

I riksdagen var sömmerskan Agda Östlund en av de fem första kvinnorna som valdes in 1921. Hon var också engagerad mot kvinnomisshandel och mot att kvinnor på den tiden dömdes till straff om de försökte göra abort. Hon tog upp abortfrågan i riksdagen. Och några år tidigare skrev Eva Andén i tidningen Morgonbris att en abort under de tre första månaderna av en graviditet borde vara kvinnans sak att avgöra, eftersom det då handlar om ”ett befruktat ägg” som kan ses som ”ett ingrepp på hennes egen kropp”.

Även om lagen har ändrats sen dess tycks diskussionen och argumenten vara desamma.

Karolina Widerström, Agda Östlund och Eva Andén.

Det där är bara några exempel på att våra förmödrar inte inbillade sig att allt skulle lösa sig om de fick rösträtt till parlamentet. De jobbade för rösträtten samtidigt som de jobbade för kvinnors rätt till utbildning och jobb (kvinnor tvingades oftast sluta sitt jobb om de gifte sig), för likalön oavsett kön, för att alla kvinnor skulle vara myndiga, för kvinnors medborgarskap, för rätt till skilsmässa, för stöd till ensamma mödrar, mot kvinnomisshandel och prostitution, mot straff för abort, och de krävde att sexualupplysning skulle ingå i skolundervisningen – för att bara nämna några exempel på allt de gjorde.

Precis som idag var alla feminister självklart inte överens om allt, men helhetssynen i den feministiska rörelsen fanns då, precis som den gjort hela tiden sen dess – inklusive medvetenheten om att andra maktstrukturer, som till exempel klass, påverkar och samverkar med kvinnoförtrycket.

Jag får dessutom intrycket att just förra sekelskiftets feminister samarbetade mer än vi gör idag, och de var definitivt mer medvetna om nödvändigheten av att organisera sig.

De är vårt sammanhang

I patriarkatet är kvinnors historia ointressant. Får den alls vara med i den manliga historieskrivningen framställs det kvinnor gjort oftast som nåt marginellt, som en lösryckt och snuttifierad bisak. Men jag tror, att om vi tillåter förminskandet av våra förmödrars feministiska kamp, så förminskar vi indirekt också vår egen.

Så jag tror att vi behöver se dem. För om vi ser och bär dem med oss, kan vi också se oss själva i ett klarare sammanhang; vår roll nu, vår bakgrund och framtid. Därför måste nog, hur dystert det än kan låta, varje generation feminister upptäcka våra förmödrar på nytt.