I land efter land i Europas har högerpopulisterna haft valframgångar under det senaste decenniet. Hur ska vi förstå det? Står vi inför en ny våg av europeisk fascism som efter att ha kommit in i statsapparaten genom demokratiska val effektivt kan verka för att avskaffa demokratin? Edda Manga var på plats när Chantal Mouffe och Ernesto Laclau gästade Södra teatern under Tankekrafts föreläsningsserie i veckan.
När Chantal Mouffe och Ernesto Laclau gästar Södra teatern under Tankekrafts föreläsningsserie talar de emot synen på att populism är motsatsen till demokratin. Enligt Chantal Mouffe beror högerpopulismens framgångar på en avpolitisering av samhället som kommit med att centerhögern och centervänstern kommit fram till en konsensus om att det inte finns något alternativ till den samhällsordning som nyliberalismen etablerat.
Inför den misskreditering mot alternativa samhällsordningar och ekonomiska system som Sovjetunionens fall innebar har den västeuropeiska socialdemokratin kapitulerat. De erbjuder inget alternativ utan konkurrerar med samma politik med smärre variationer vad gäller grader av distribution av resurser och välfärdsambitioner. Vänsterns abdikation har möjliggjort högerpopulisternas framväxt.
Enligt Mouffe har många inom den politiska teorin välkomnat detta som en historisk utveckling och en demokratisk mognad. Hon exemplifierar med Ulrich Becks och Anthony Giddens bejakande av denna utveckling som ett slags överkommande av ett problem (antagonism i Becks fall och höger-vänster dikotomin i Giddens fall). Det finns inga kollektiva identiteter, individualismen härskar. Det finns inga politiska motståndare. Skillnaden mellan höger och vänster har suddats ut. Och de tycker att detta är bra. Men Mouffe ser detta som det stora hotet mot demokratin i Västeuropa. Enligt henne kräver demokratin genuina politiska konflikter där reella skillnader i hur man föreställer sig det goda livet, den bästa sociala organisationen och hur kollektiva identiteter konstitueras utspelar sig. Eller med hennes ord: demokratin existerar inte utan en agonistisk politik mellan hegemoniska projekt.
Enligt Mouffe är det genom att definiera en motståndare som ett politiskt kollektiv formas. Högern har uppfyllt rollen att mobilisera passionerna som riktas mot den konstruerade muslimska fienden. Samtidigt har vänstern lämnat den populistiska politik som appellerar till passioner och affekter. Denna kritik gäller inte minst vänsterns avståndstagande från känslor av hemmahörighet, som följer av deras förknippande av hemmahörighet med nationalism och fascism. Istället har vänstern bejakat ett fritt flytande globalt subjekt som idealiseras medan regionala eller nationella identiteter möts med moraliskt förkastande.
Högerpopulism kan endast mötas med vänsterpopulism, anser Mouffe. Inte en populism som konstituerar sig i förhållande till en muslimsk fiende utan en vänsterpopulism som konstruerar ett progressivt folk. Denna vänsterpopulism måste framträda som ett verkligt alternativ och vara kapabel att ifrågasätta centerkonsensus sanningar, som till exempel frihandelsläran och privatiseringarnas nödvändighet – vilket inte innebär att staten måste ta över ägandet av produktionen utan att formerna för ägande återför allmännyttiga resurser till offentlig kontroll. Mouffe menar också att en princip om ”matsuveränitet” måste införas. Det är inte acceptabelt att olika länder i världen producerar billig mat för export medan den egna befolkningen inte kan mättas.
Ernesto Laclau beskriver populismen som en operation som uttrycker en antagonism mellan en underdog och den institutionaliserade eller statliga makten. För honom är populism ingen pejorativ term, förklarar han. Tvärtom tänker han att demokrati är otänkbar utan en viss grad av populism. Han är med andra ord kritisk till föreställningen att populism och demokrati är oförenliga och till föreställningen att demokrati och liberalism är oskiljaktiga. Med framväxten av vänsterpopulism i Latinamerika i sikte menar han att motsatsen till populism är institutionalism, inte demokrati.
Laclau kontrasterar vad han kallar för statlig populism som den som för närvarande växer fram i Latinamerika och den etniska populism såsom den som finns i Europa. Den första är en reaktion på processer av desinstitutionalisering, dvs. en reaktion på nedmonteringen av demokratiska institutioner som genomfördes av de tidigare militära diktaturerna. Den europeiska populismen ser han som ett svar på en förstelning hos institutionerna. Gemensamt är att populism växer närhelst institutionerna inte lyckas ge utrymme för att artikulera och tillfredställa politiska krav. De drivs av och konstituerar solidariteter genom frustration.
Under frågestunden säger Chantal Mouffe att vänstern borde överge sin skepsis mot patriotism och bejaka en vänsterpatriotism som svarar mot människans begär efter identitet. Där blir jag skeptisk. Tanken på en vänster som ägnar sig åt att bejaka nationalism/europeisk identitet i så fall måste handskas med ett besvärande problem: islamofobin i konstruktionen av nationella identiteter och europeiskhet i samtidens Europa. Detta är inte ett fenomen som är exklusivt för högerpopulistiska partier utan går genom hela linjen, det är en del av det fenomen hon identifierar som centerkonsensus och vänstern är inte befriat från det. Inte feminismen heller för den delen. Identifieringen med ett progressiv kollektiv lånar sig utmärkt till rasism (tanken på att vi de jämställda hotas av muslimerna de ojämställda är välbekant). Jag frågar henne vem motståndaren skulle kunna vara i en vänsterpatriotism?
Mouffes svar är att patriotism inte med nödvändighet måste vara rasistisk. Man kan vara stolt över en antirasistisk tradition, man kan identifiera sig med en progressiv politik. Men frågan om vilken motståndare som på ett effektivt sätt skulle kunna spela rollen att skapa ett politiskt kollektiv i ett vänsterpatriotism lämnas obesvarad. Kanske behövs det inte en motståndare på patriotismens nivå? frågar Mouffe prövande. Kanske kan högerpopulismens patriotism spela rollen som motståndare?
