Fler än 40 procent av utställarna på Istanbuls konstgallerier är kvinnliga konstnärer. Det är en mycket bättre statistik än de flesta städer kan visa upp i såväl USA som EU-länderna, konstaterar Guerilla Girls på en affisch och spår Turkiets kvinnliga konstnärer en lysande framtid.

Affischen är från år 2006. Och gorillaflickorna har blivit sannspådda. På Istanbulbiennalen 2011 lyfts flera kvinnliga konstpionjärer fram, inte minst turkiska. Parallellt med biennalen visar Istanbul Modern – Turkiets Moderna Museum –utställningen Dream and Reality, där hundra års social och kulturell utveckling i Turkiet skildras genom uteslutande kvinnliga konstnärskap.

Elgiz, Istanbuls första privata samtidskonstmuseum, arrangerade under öppningsdagarna ett seminarium som särskilt belyste kvinnliga konstsamlare. De är enligt arrangören mer inriktade än män på att göra sina samlingar tillgängliga för en bred allmänhet och då inte minst kvinnor i muslimska länder.

För den som intresserar sig för feministiska perspektiv inom konstvärlden finns alltså skäl att besöka Istanbul. Istanbulbiennalen, den 12:e i ordningen, är ett utställningsideologiskt tydligt avståndstagande från de senaste årens tematiskt vittomfattande och geografiskt oöverskådliga konstbiennaler, som karaktäriserats av att inte ens den mest rutinerade konstbesökare haft möjlighet att se och tillgodogöra sig allt som ställs ut.

Här ryms de fem tematiserade huvudutställningarna med sina 50 relaterade separatutställningar inom två stora men överblickbara hamnmagasin vid Bosporens strand. Av relationell estetik och performancekonst märks intet. Här är det verk på väggar och golv som visas, och detta i en utställningsarkitektur som i sig är ett upprop till den vita kubens försvar (arkitekt: Ryue Nischizawa).

Utställningarnas teman har alla inspirerats av kubanskamerikanske konstnären Felix González-Torres konstnärskap och benämns History, Passport, Death by Gun, Ross och Abraction, samtliga med den övergripande titeln Untitled som tecken för att tolkningar av bilder och berättelser förändras över tid.

För detta hårt styrda koncept kommer curatorerna Jens Hoffman (Costa Rica) och Adriano Pedrosa (Brasilien) att både risas och rosas. Personligen tilltalas jag av modet att driva ett så radikalt koncept hela vägen till sin spets. Och för att uttalat politiska konstnärer här ges en självklar plats.

Med sina val lyfter curatorerna fram konstnärer som både föregripit González-Torres (1957-1996) och som verkar i hans efterföljd. Det vill säga konstnärer som artikulerar sociala, politiska och privata frågor utan att ge avkall på det visuella.

Tina Modotti (1896-1942), en av världens första kvinnliga dokumentärfotografer; Elizabeth Catlett, född 1915, en av USA:s första politiska grafiska konstnärer; Letizia Battaglia, född 1935, Italiens första kvinnliga nyhetsfotograf och Yildiz Moran Arun, född 1932, Turkiets första formellt utbildade fotograf är några av de många kvinnliga konstnärskap som lyfts fram.

Deras formalt och estetiskt blicksäkra bilder av uppror och revolution, daglönearbetare, maffians offer och utblottade flyktingar har samma politiska sprängkraft idag som då de skapades.

Turkisksvenska Meriç Algün Ringborg (född 1982) apostroferar i nya verk Felix González-Torres till såväl form som innehåll. Till exempel står det varje besökare fritt att ta med sig publikationen Ö (Den gemensamma bokstaven) Ö (Ortak harf) hem från utställningen.

Också här väcks frågor om makt, migration och identitet, och med feministiska förtecken. Konstnären har jämfört Svenska Akademiens ordbok med Turkiets motsvarighet, och listat alla ord som är identiska i de båda språken. Dessa finns för läsning i publikationen.

I verkets andra del, en två timmar lång ljudinstallation, är det högläsning av orden. Först av en manlig röst på svenska. Därefter av en kvinnlig röst på turkiska. För svenska öron låter det som en språklektion i svenska för invandrare i en, genom rösterna, situation där mannen har makt och är norm. I själva verket handlar om två individer som uttalar orden på sina egna språk.

Flera av de unga turkiska kvinnliga konstnärerna i biennalen, finns också representerade i Dream and Reality på Istanbul Modern. Intressant att notera i ett euroasiskt land som Turkiet är att berättelsen, konsthistorien under hundra år, berättas helt enligt västerländsk kanon.

En andra observation är att de flesta av konstnärerna fått sina genombrott i Turkiet sedan de fått sina erkännanden i väst efter vidareutbildningar i till exempel Tyskland, Österrike eller Frankrike. Och en tredje att frågorna som väcks i motiven, också då de adresserar till exempel kvinnlig underordning, queer identitet och homosexualitet, till synes formuleras utifrån en patriarkal norm.

Likväl tycks utställningen fylla ett stort behov av att lyfta fram, studera och inspireras av kvinnliga förebilder. Både från curatorernas och de medverkande konstnärernas sida. De historiska banden blir visuellt både tydliga och gripande då en yngre konstnär som Mürürvvet Türkylimaz (f. 1968) tecknar sina föregångares porträtt genom att skriva deras biografier med blyerts på pannå, och måleri av förebilderna samtidigt finns i utställningen.

Denna har hämtat sitt namn från en roman från 1891 som skrevs av den manlige författaren Ahmet Mithat och Turkiets första kvinnliga författare, Fatma Aliye. På originalutgåvan är hennes namn utelämnat. Här anges bara att Hithat skrivit romanen tillsammans med ”en kvinna”.

Guerilla Girls fick alltså rätt i att Turkiets kvinnliga konstnärer idag synliggörs på ett annat sätt än tidigare i historien. Någon borde undersöka om fler av deras framtidsscenarier har slagit in. Till exempel den att ”curatorer som ’glömmer bort’ kvinnliga konstnärer förvisas till USA och EU där sådana bakåtsträvare hör hemma”.