”Tid för ansvar” är namnet Anders Borg gav årets version av budgeten. Många bedömare har förvånats över regeringens pessimism av Sveriges ekonomiska läge. Men det är kanske inte så konstig – ju sämre det går för Sverige desto större förtroende har Alliansregeringen med sin finansminister Borg i spetsen.

Därför deklarerar Borg pompöst att det minsann är tid för ansvar. Läsningen av årets budgetproposition ger däremot motsatt besked. Vi har svårt att se det ansvar som Borg så gärna utger sig för att ta. Vi är inte överraskade men nog är vi lite besvikna, något mer trodde vi ändå vi skulle se i en budgetproposition från Sveriges regering 2011.

Förutom sina pekorala skrivningar så lockar inte budgeten fram många leenden och Borg verkar inte ha någon som helst ambition när det gäller frågor om mänskliga rättigheter och drägliga livsvillkor för alla som lever här. Var helst man tittar ner i budgeten ser man att det saknas en maktanalys.

Alltid något som går före

Den mycket nöjda feministen Borg tycks ha stora svårigheter med att se ett annat Sverige. Alltid är det något som går före kvinnors rätt. Han klarar varken som finansminister eller som feminist att genusgenomlysa regeringens budget. I budget efter budget rapas det fakta och statistik på hur ojämställt det är när det gäller att kvinnor tar ut flest dagar av föräldraförsäkringen och att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet. Den statistiken och fakta vet vi redan.

Vill regeringen ta ansvaret som de så gärna vill påstå sig göra hade ett förslag som individualiserad föräldraförsäkring varit svar på tal. Men vårdnadsbidraget är kvar, ett bidrag som bereder vägen för mors återgång till hemmet, jämställdhetsbonusen är kvar men den ska förenklas och RUT blir fortsatt ställföreträdande mamma och fixa marktjänsten för de som har råd.

Regeringen fortsätter att envist motverka jämställdhetsarbetet i Sverige. Regeringens välfärdstanke skiljer sig tydligt ifrån vår i Feministiskt initiativ. Regeringen är nöjd med en välfärd vars logik vilar på produktion, sänkta skatter och konsumtion. Ett feministiskt välfärdsbegrepp kräver en ny syn på relationen mellan arbete och fritid. För att komma till rätta med den ”tidsfattigdom” som präglar många människors vardag måste den traditionella synen på arbetstid ifrågasättas och beaktas i ett större sammanhang. Ett djärvt grepp från feministen Borg hade varit att påbörja arbetet mot en arbetstidsförkortning. Det skulle vara en större åtgärd för att komma till rätta med att jämna ut könsskillnader i det obetalda hemarbetet, tidsnöden, massarbetslösheten och ohälsan.

I stället lanseras en sedan länge känd sänkning av krogmomsen som en åtgärd som ska råda bot på den tidsnöd vi alla lider av i dagens samhälle. Sänkt restaurangmoms möjliggör minskat hemarbete enligt Borgs logik. Fast i det här fallet så är det snarare Sveriges hotell och restaurangföretagares logik som lyser igenom. Det finns inga belägg eller prognoser att denna dyra reform leder till vare sig minskat hemarbete eller ökad sysselsättning. Det är inte att ta ansvar att lägga så stor del av reformutrymmet på rent önsketänkande. Och antydningarna som görs i propositionen att det till och med kan ses som en jämställdhetsåtgärd med tanke på det tänkta minskade hemarbetet gör det nästan tragikomiskt.

Löneskillnaden består

I budgetens jämställdhetsbilaga konstateras att den enorma löneskillnaden består. Män har sedan den borgerliga regeringen tog över fått mer i plånboken. Regeringens skattesänkningar har lett till att män gynnats med sina vanligtvis högre löner. Lönediskrimineringen fortgår utan några som helst politiska förslag. Kvinnor tjänar 4400 kr/mån mindre än män men fortfarande anses det viktigt att industrin ska vara löneledande.

Det är häpnadsväckande att Borg och hela Alliansregeringen fortsätter acceptera en lönebildning som håller kvar kvinnor i lönelägen som systematiskt är lägre än mäns. Vi tar oss rätten att ifrågasätta den konstruktion som alltid ger männen mer. Det är dags att inse att arbetsmarknadens parter inte kan lösa problemet med den sektorsvisa lönediskrimineringen på egen hand. Inrätta en jämställdhetsfond och ändra Medlingsinstitutets uppdrag så att jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag. Det är vårt förslag och om Borg är beredd att ta ansvar borde han lyssna på oss.

Nej, någon feminist är nog inte Anders Borg. Hade han varit det hade han förstått att samhällets olika maktstrukturer är avgörande för vilka olika villkor vi har. Jämställdhet och antidiskriminering går in i alla politikområden, allt från socialförsäkringsområdet, arbetsmarknad, skatter, skola, kultur, idrott, miljö, säkerhetspolitik och utrikespolitik.

Vi håller med om att det är tid för ansvar för Sverige men det är ledsamt att konstatera att Sveriges regering inte är beredd att ta det. Räkna om, räkna rätt Borg.