Sudanesiskan Lubna Al-Hussein arresterades för att hon hade vistats i det offentliga rummet iförd åtsittande byxor som ordningspolisen fann alltför avslöjande. Hennes fall från 2009 mobiliserade mänskliga rättighetsadvokater, politiker och diplomater i hela världen. Edda Manga har läst Amal Hassan Fadlalla som menar att de moraliska berättelserna inom vilka kvinnokamp tillåts bli synliga begränsar deras manöverutrymme.
Amal Hassan Fadlallas analys av fallet Lubna Al-Husseins spridning och synlighet i och utanför Sudan öppnar intressanta ingångar som på en och samma gång förhåller sig till hur den villkoras av nationella och globala maktförhållanden och hur kampen mot förtrycket kan undvika att spela med och förstärka dessa.
Al-Husseins byxor blev en symbol för konkurrerande uppfattningar om moral och frihet, menar Al-Hussein. Den ena är den dominerande nyliberala diskursen om universella mänskliga rättigheter och den andra är den translokala politiska diskursen om religiositet och kroppslig kontroll som den sudanesiska regimen använder som ett sätt att utesluta kvinnor och politiska motståndare från medborgerliga rättigheter. Hon menar att båda dessa konkurrerande uppfattningar gör kvinnors kamp synliga genom att tvinga in dem i moraliska berättelser som osynliggör deras verkliga kontexter.
Vid tidpunkten för gripandet var Al-Hussein anställd av FN och valde att avstå från FN-immunitet för att kunna föra sin talan i sudanesisk domstol som sudanesisk medborgare. Domstolen dömde inte till spöstraff utan till antingen in månads fängelse eller 200 dollar i böter vilket journalisternas fackförening betalade mot hennes vilja och hon blev frisläppt. Fallet blev snabbt internationellt uppmärksammat inramad inom en episk berättelse om heroisk kamp och avskyvärda förtryckare som enligt Fadlallas tar bort fokus på kampen för lika rättigheter och de krafter av kulturellt motstånd inom Sudan som Lubna Al-Hussein är en del av.
Fadlallas menar att de moraliska berättelserna inom vilka kvinnokamp tillåts bli synliga begränsar deras manöverutrymme. Som globala medborgare kan muslimska sudanesiska kvinnor endast göra sig hörda som cause célèbre som bekräftar orientalistiska berättelser om muslimskt kvinnoförtryck, som nationella medborgare kan de endast bli erkända om de bekräftar det dominerande islamistiska projektet.
Mot detta föreslår Fadlallas ett spårande av visibilitet (“routing visibility”) som genom att analysera villkoren för att kvinnokamp blir synlig för politiker och massmedia söker synliggöra det som blir nedtystad i processen. Fadlallas gjorde djupintervjuer med Lubna och andra transnationella sudanesiska feminister och menar att av dessa intervjuer framgick att feministerna uppfattade att olika aktörer försökte kapa deras kamp.
Bakgrunden till repressionen mot kvinnors klädsel i Sudan kommer från den så kallade islamisk civiliseringsprojekt, Almashraua Aldhadari, som introducerades under Gaafar Mohamed Nimeirys diktatur. Han introducerade ett rättssystem som han kallade sharia 1985 med stöd från islamistiska grupper. Dessa ”sharialagar” legitimerade nedtystandet av oppositionella genom att begränsa sociala relationer och övervaka offentligt uppträdande. År 1985 avsattes regimen genom folklig resning, men det demokratiska projektet stoppades av en statskupp 1989 som återintroducerade ordningslagar 1991 vilka användes för att öka regimens möjligheter att kontrollera medborgarna och legitimerades genom moraliska diskurser om behovet att kontrollera kvinnokroppar.
När den politiska regimens nationalistiska diskurs symboliseras av kvinnor som är klädda och beter sig på ett visst sätt innebär akten att klä sig och bete sig annorlunda ett politiskt motstånd som osynliggörs när frågan reduceras till moral och individuell frihet.
På en transnationell nivå tvingas Al-Husseins och andra sudanesiska feministers kamp inom ramen för diskursen om Sudan som en del av ondskans axelmakter efter 11 september. Enligt denna berättelse är Sudan en plats som kännetecknas av exceptionellt lidande och terror i behov av västerländsk humanitär intervention.
Fadlallas menar att humanitär visibilitet villkorar aktivisternas tal inom ramen för en berättelse om västerländsk räddning. Al-Hussein trotsade utreseförbudet genom att lämna landet iförd burka och kom till Frankrike för att lansera en bok där hon berättar om häktningen och förslaget om spöstraff. Hon höll en presskonferens med den franska utrikesministern Bernard Kouchner som lyfta fram hennes mod och talade om henne som en försvarare av mänskliga rättigheter inte bara i Sudan utan också i hela Afrika och arabvärlden. Han menade att kampen för kvinnors rättigheter inte är en nationell fråga utan en fråga utan gränser. I den franska politikerns diskurs görs Al-Husseins kamp till en del av en universell kamp till försvar för västerländska värden som demokrati, frihet och humanism mot hotet från muslimsk fundamentalism. Det får sättas i samband med Nicolas Sarkozy’s första tal som vald fransk president där han sade att ”Frankrike inte kommer att överge kvinnorna som tvingas till burka, Frankrike kommer inte att överge kvinnorna utan frihet… Detta är Frankrikes budskap, Frankrikes identitet, Frankrikes historia”.
Al-Hussein är mindre benägen än de franska politikerna att göra sitt fall till en fråga om fransk identitet och sekulära värden. Hon accepterar inte den sudanesiska regimens tolkning av islam och deras försök att legitimera en repressiv lagstiftning genom hänvisning till religiös lag. Hon menar att det islam hon känner till kräver att män respekterar kvinnor och deras kroppsliga integritet. Al-Hussein vill också lyfta fram att hoten om spöstraff mot henne är på grund av klasstrukturen i Sudan enbart symboliska. Hon var aldrig rädd att de skulle verkställas. Däremot ville hon synliggöra en repression som fattiga kvinnor är mer utsatta för.
Fadlalla menar att det är sådana aspekter av kvinnors kamp som kan återvinnas genom spårandet av visibilitet. Hon menar att detta är ett väsentligt arbete för globala och translokala feminister.
