”Ojojojoj, nu får du kamma till dig, lilla gubben, för nu vet du inte riktigt vad du pratar om” kom jag på mig själv med att tänka. Och insåg samtidigt att jag är en del av problemet. Det var sent i fredags eftermiddag på bokmässan och jag hade äntligen hittat ett seminarium som handlade om mannen.

Deltagarlistan var inte direkt otippad – det flöde av romaner om manligheten som utkommit under året är inte fullt så ymnigt som det gärna utmålas som. Vi har Dingo Dingo av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson, vi har Den onödige mannen av Erik Helmerson (recenserade och debatterade i FemPers) och vi har det senaste tillskottet, Adonis av Jens Liljestrand.

Följaktligen var det också dessa fem upphovspersoner som satt i panelen, modererade av Belinda Olsson. Seminariet hette ”Varför gnäller mannen” och det var just en ton av provocerande gnällighet som inledde samtalet.

Dingo Dingo-männen ondgjorde sig över det aggressiva bemötande deras underhållningsroman om en kramklubb för män, fått. Storögt och indignerat berättade de om hat, låga påhopp och illasinnade personangrepp. Vojne, vojne – känns det igen?

Precis. Alla som någon gång stuckit ut sin feministiska haka i ett sammanhang utanför de närmaste vännerna och åsiktsfränderna har liksom lite svårt att uppbåda något större medlidande med dessa stackars missförstådda män.

Provocerad på gränsen till det oprofessionella var också Belinda Olsson. Hon blandade ihop namn och förväxlade titlar (men att hon kallade Helmerssons bok för ”Den menlöse mannen” får kanske betraktas som freudian slip…) och tycktes inledningsvis betrakta sin roll som en förlängning på programledarskapet för Debatt, där Dingo Dingo-männen hamnade ordentligt i skottlinjen när boken just kommit ut.

Men det är svårt att lasta henne för det. För, vilket Olsson också påpekade och refererade till sitt eget arbete med Fittstim, för den som ger sig in i genusdebatten är naturligtvis häftiga reaktioner att vänta. Att som Bob Hansson sårat förkunna att han ju alltid tagit det som en komplimang när han kallats omanlig, som om det ger ett frikort att ignorera de senaste 40 årens debatt, kan få vem som helst att gnissla tänder. Eller att, som jag, tänka ”ojojojoj, lilla gubben…”

Men här finns ett uppenbart problem. För när vi börjar tänka och tala i härskarspråk har vi tydligen någon sorts makt som vi klamrar oss fast vid. Och – låt oss vara ärliga – just när det gäller genusfrågor och normkritik så är det vi andra som har makten. Vi kvinnor, bögar, invandrare och funktionshindrade sitter på kunskapen, leder debatten, äger frågan och kan koderna.

Och vi bevakar vår position. För egentligen. Dingo-männens naivitet och Helmersons medelklass-ömkan är förhållandevis harmlösa. Ingedera förtjänar kanske riktigt den väldiga skepsis och aversion vi( eller åtminstone jag) instinktivt känner så snart de ger uttryck för dem. Båda böckerna är ju faktiskt, om än tafatta, försök att göra något viktigt, något som vi från feministhåll ständigt efterlyser: undersöka och problematisera mansrollen. Men författarna använder ”fel” språk, formulerar frågan på ”fel” sätt. De kan inte koderna. Och vi fnyser och avfärdar dem direkt.

Någon som däremot kan koderna är Jens Liljestrand som gjorde allting rätt på seminariet i Göteborg. Han sade det vi tandgnisslare tänkte. För det första: män är vana vid att kunna uttrycka sina känslor och åsikter utan att bli påhoppade. För det andra: när de blir det är det dags att lyfta blicken och se att det är precis den sortens påhopp som feminister utsatts för i alla tider när de debatterat könsroller. För det tredje: män använder ofta det faktum att de ofta blir ifrågasatta när de pratar könsroller som ursäkt för att inte ge sig in i debatten.

Liljestrand framstod som en klart lysande stjärna i sammanhanget. Men ändå. Minns jag hur kritiserad också han blev, av bland annat Maria Sveland och Niclas Järvklo, när han hyllade mansskildringarna i teveserien ”Våra vänners liv.” Ett annat exempel på motståndet män kan möta i genusdebatten tog Liljestrand själv upp: ”skäggstubbsfeminist” kallades Stefan Mendel-Enk nedsättande för när han gav ut Med en uppenbar känsla för stil

Jepp, vi bevakar vår position. Samtidigt som vi ständigt konstaterar att vi inte kan göra hela arbetet själva. Samtidigt som vi retar oss på att det ständigt är vi som ifrågasätter vår roll och identitet normbärarna, de vita heterosexuella medelklassmännen, tuffar på i orubbat bo. De måste ju dra sitt strå till stacken. Vi kan inte ta makten om inte de är beredda att släppa den ifrån sig, brukar vi säga.

Hm. Lilla gubben, tänker jag och är synnerligen ombenägen att släppa iväg ett uns av makten över genusdebatten för att lyssna på någon som så uppenbart inte kan koderna. Hm. ”Varför gnäller mannen?” Gnäll, gnäll, gnäll, tänker vi – var fick du luft ifrån, lille vän?

Det är något med det där. För visst anar vi ytterligare en härskarteknik i görningen? Dubbelbestraffningen – damned if you do and damned if you don’t. Och klick, säger det i kolvarna, när låsen kring positionerna dras till ännu ett varv.

Om vi någonsin ska kunna dyrka upp dem måste vi nog gå varandra till mötes också i denna maktkamp. Visst, ska männen tas på allvar i debatten är det klart de måste skaffa sig kunskap. Men för att de ska bli mer benägna att göra det kanske vi måste glänta på dörren en smula. Själv hoppas jag på fler samtal som det i Göteborg. Men nästa gång skippar vi gnället, okej?