Upplevelsen att moderskapet är något att ta på större allvar än faderskapet drabbar båda könen. Mammor som upplever att de bör känna skuld och skam för att ha valt en separation och pappor som upplever att de aldrig riktigt blir tagna på allvar som riktiga föräldrar. Det skriver Sophia Lövgren, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, som låtit fråga sina medlemmar om det går att uppfatta sin skilsmässa som en positiv och berikande erfarenhet?
Jag har läst Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy Happy och som generalsekreterare i riksorganisationen Sveriges Makalösa Föräldrar har jag också lyssnat på mina medlemmars reaktioner. Vi Vi ställde frågan ”Går det att se skilsmässa som en positiv och berikande erfarenhet?”, och våra medlemmar gav följande svar:
- Ja, absolut 27 procent
- Ja, ibland och delvis 47 procent
- Ja, för föräldrarna men aldrig för barnen 16 procent
- Nej, för det mesta inte 7 procent
- Nej, aldrig 3 procent
Med andra ord anser den absolut största majoriteten av de som svarat att det definitivt finns möjligheter att känna glädje och styrka under och efter en skilsmässa, även om det också finns känslor av sorg, misslyckande och skuld. Precis det jag uppfattat författarna till boken vill försöka få fram. För ingenstans i bokens olika kapitel kan i alla fall jag läsa ut att någon av författarna vill föra fram åsikter som att det bästa som finns är att separera.
Jag är medveten om att i alla fall majoriteten av författarna lever ett liv som kanske inte är direkt jämförbar med det liv flertalet av Sveriges Makalösa Föräldrar lever. Och nu menar jag inte varannan-vecka-liv eller ett-liv-med-inte-alltför-skral-inkomst, naturligtvis finns det en hel del medlemmar som lever så. Utan jag menar nog mest möjligheten att kunna få in en hygglig inkomst men ändå inte ha ett 9-5 liv, som naturligtvis ger stora fördelar när det gäller att planera sitt varannan-vecka-liv, så att man får ut det mesta både när man är själv och när barnen kommit. Dessutom finns det en hel del heltidsensamföräldrar i min organisation, dvs. som varit ensamföräldrar nästan från start, och då blir ju diskussionen om separation och varannan-vecka-liv rätt oviktig. Då finns det andra viktiga ämnen att diskutera för den gruppen, som vi kanske får tillfälle att beröra vid annat tillfälle.
Men trots att det rätt tydligt framkommer en större flexibilitet hos flertalet författare, än vad jag tror Sveriges Makalösa Föräldrar upplever, så tror jag att många skulle känna igen sig i ovan diskussion, nämligen att det är fullt möjligt att göra ett svårt val, som gör andra illa, men ändå känna att det valet gav en själv en större dos livskvalitet. Formulerat på det sättet gäller ju också den utmaningen en rätt stor andel medborgare, vare sig det gäller att komma ut om sin sexuella läggning, vägra gifta sig med den partner föräldrarna valt eller välja att inte satsa på samma yrke som fem generationer före valt.
Jag tror också det finns en annan aspekt som Sveriges Makalösa Föräldrar känner igen sig i, och detta baserar jag på vad medlemmar säger till mig, och det är upplevelsen att moderskapet är något att ta mer allvar på, än faderskapet. Och detta drabbar båda könen; mammor som upplever att de bör känna skuld och skam för att ha valt en separation och pappor som upplever att de aldrig riktigt blir tagna på allvar som riktiga föräldrar.
Och det är just här som jag skulle vilja att vi fortsatte dialogen, något som författarna till antologin Happy Happy också säger sig ha velat bidra till: Det är helt självklart att det skapar upprörda känslor när vi människor på olika sätt försöker bryta könsnormer, och när vi blir upprörda och rädda väljer vi att gå ner från den politiska nivån till individnivån, för att bland annat skam- och skuldbelägga. Att både vilja äta kakan och ha den kvar, som jag läste en indignerad person skrev om texter som beskriver hur man både ville vara ”singel utan krav” ena veckan och ansvarsfull förälder med mys och kram andra veckan, kanske känns som en väldigt fräck och något provocerande inställning till livet. Men det där är ändå på individnivå, det måste vara något som får vara upp till var och en hur de väljer att bete sig den veckan de inte har sina barn.
På en politisk nivå blir det istället rätt glasklart: Om vi nu arbetar för ett jämställt föräldraskap, där både föräldrarna (eller alla föräldrar i de fall ett barn har fler än två) på ett naturligt och självklart sätt har sin vårdnad och sitt umgänge med sitt barn, så står det rätt klart att det måste innebära att det handlar om ett sunt växelspel.
Om vi vill att separerade pappor ena veckan (eller liknande) ska ta sitt fulla ansvar för sina barn, på alla sätt och vis, så måste det väl med automatik innebär att de separerade mammorna just den veckan inte har något ansvar alls (ja, med viss modifikation naturligtvis, givet faktorer som barnets hälsa, den faktiska överenskommelsen och så vidare)? Det vill säga när den ena föräldern ”har barnen”, så är det väl ändå så att den andra föräldern just då ”inte har barnen”? Och av den intensiva debatten som förts, märker jag att ingen har något problem med att se att pappor tar ett större ansvar för sina barn, och tack och lov för det, men faktum är att det innebär att mammorna just då behöver ta ett steg tillbaks (hur de än väljer att göra det), och det är fortfarande än idag oerhört provokativt att säga det.
Barriären mot ett totalt jämställt föräldraskap och även mot fullständigt delad föräldraledighet ligger tror jag just i icke-tillåtandet av separerade mammors krav på och hängivelse över sin nyvunna varannan-vecka-ledighet. Låt oss istället gå vidare på den väg bland annat Maria-Pia Boëthius skissade på: låt oss upprätta ett löfte om vårt föräldraskap, när vi gifter oss, då våra barn alltid kommer vara det kitt som binder oss samman livet ut. Låt oss lägga fokus på möjligheten att förbli good enough föräldrar istället för huruvida man lyckades hålla ihop ett äktenskap eller ej.
