– Jag har i många år försökt uppmärksamma att det här inte är förorternas problematik, det här är ett problem för hur man har tänkt sig staden i stort, säger Irene Molina, lektor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet.
Hon var en av föreläsarna vid ett seminarium om den svenska förorten i måndags. Inför ett fullsatt Folkets hus i Rinkeby gav Irene Molina en redogörelse för den svenska miljonprogramförortens storhet och förfall, från 1950-talet till i dag. Miljonprogrammen har inte alltid förknippats med problem. När de planerades i efterkrigstidens Sverige innebar de en satsning utan dess like: en miljon bostäder skulle byggas på tio år. Staten gav inhemska företag fördelar för att stimulera inhemsk produktion och hela samhället engagerades i projektet.
Men på en punkt tänkte man fel, enligt Irene Molina. Hyresrätter, bostadsrätter och äganderätter byggdes separerat från varandra och därmed var segregationens första steg taget.
Rinkeby kallades ghetto
Redan på 60-talet började medierna skildra miljonprogramsförorterna som ett problem. Alla som flyttade dit ansågs vara offer, enligt mediernas berättelse. Denna stigmatisering av förortens invånare påbörjades innan invandrare hade kommit till förorterna i någon större utsträckning, enligt Irene Molina.
På 80-talet beskrev medierna för första gången en förort med ordet "ghetto" – först ut att omnämnas var Rinkeby. Vid samma tidpunkt började svenskfödda vita att lämna miljonprogrammen. Områdena kallades allt oftare för "icke-svenska" och de problem som förknippades med förorterna ansågs nu vara invandrarnas problem.
Så kom 90-talet med neddragningar, arbetslöshet och utförsäljning av allmännyttan. Irene Molina avslutade sin översikt med att konstatera att 2000-talet är raka motsatsen till 1950-talet. Både staten och kapitalet – som tidigare satt i samma båt – lyser nu med sin frånvaro i miljonprogramsförorterna. Molina menade att när vi nu har internationalisering i helt vanliga områden i Sverige borde de tas tillvara – inte särbehandlas som om de inte vore en del av Sverige.
Deltagarna i seminariet var inte helt ense om vilket problem som ett seminarium om den svenska förorten borde fokusera på. Vissa menade att arbetslöshet var det största problemet för många förortsbor, andra lyfte diskriminerande strukturer i arbetslivet. Vissa talade om att förorten har blivit orientaliserad, andra pratade om ”utanförskap”. Efter seminariet bad jag Irene Molina ge sin syn på saken: Vad är anledningen till att samlas på ett seminarium kring den svenska förorten?
– Jag tror att fokus har varit otroligt fel, när man decennium efter decennium har skiljt på antingen de människor som bor i de här områdena, eller på områdena. Men det man hela tiden undviker att tala om är ju vad politiken har gjort, hur man tänkte sig de här områdena från början, säger hon.
Rika och vita områden skyddas
Irene Molina tror att det var få som från början insåg vilka problem det kunde medföra att bygga bostäder i öar – i det närmsta isolerade från varandra – där arbetarklassen hamnade i hyresrätter och medelklass/övre medelklass i bostads- och äganderätter. När det sedan visade sig att segregationen ökade vände politikerna enbart blicken mot de områden där arbetarklassen bodde. Irene Molina anser att det sätt som dessa områden har valts ut och gjorts till problem innebär en otrolig stigmatisering.
– Vad man hela tiden skyddar är de områden som faktiskt är mycket mer segregerade i termer av att de är mer homogena, där inte en enda svartskalle kommer in eller där inkomsterna befinner sig på det absolut högsta skiktet i hela staden. Och de områdena är ju aldrig ett problem. Det jag saknar i de här frågorna är ett helhetsperspektiv, ett maktperspektiv, en självkritisk politisk analys och politisk vilja, säger hon.
Du sade under seminariet att nu är det upp till politikerna. Vad tycker du att de borde göra?
– Till att börja med behövs en bostadspolitik som tar ansvar för vad som händer med bostadsförhållandena men också med staden som helhet. Det absolut viktigaste problemet är den privatisering som har skett, och den avreglering som innebär att vi har en bostadspolitik som är närmast frånvarande, säger Irene Molina.
Ett stort demokratiskt problem ligger också i synen på det offentliga rummet, menar Irene Molina. Med en så pass accepterad segregation blir många människor i praktiken uteslutna ur delar av staten, mer och mer förvisade till fattiga bostadsområden, vilket öppnar utrymme för olika missförhållanden.
– Jag vill också lyfta upp sociala och politiska problem som det polisiära våldet. Du skulle aldrig kunna drömma om att se så mycket våld i andra områden som man ser i de här områdena från statsmakternas sida. Inte ens i City, där den största förekomsten av brott finns. Att staten har övergett sitt politiska ansvar för de här områdena, det kan ha stora konsekvenser för de här människornas liv.
