En samling av Sveriges antirasister fanns med på Backateater i onsdags då Ruben Östlunds nya film, Play, hade premiär. Detta faktum tillsammans med hans förtroendekapital som filmare tvingade mig att vara skeptisk mot mitt eget första intryck att ha bevittnat en propagandafilm från Sverigedemokraternas valkampanj. Det här måste vara någonting annat. Men vad?
Play kan ses som en studie i jämförande manligheter i förhållande till klass och etnicitet: från invandrargänget till den blonda, solbrända bratten via den välartade, normala och nedtryckta medelklasspojken. Kvinnorna är i stort sett frånvarande utom i rollen som det sunda förnuftets röst, huvudsakligen i form av en modersgestalt och en viktig biroll spelas av en ensamåkande vagga som genom sin blotta existens sätter svenskheten på spel.
Filmens namn antyder att det handlar om spel. Att spela en roll, att spela ett spel, det sociala som iscensättning eller performativitet. Östlund försöker skildra svarta och vita som spelar svarta och vita, vilket ser förväxlande likt ut en skildring av svarta och vita som de är i verkligheten. Filmen balanserar på gränsen mellan en intelligent och kritisk iakttagelse av de sociala relationernas rasifiering och en rasistisk berättelse. Det ska bli intressant hur publiken uppfattar den när den börjar visas den 11 november.
