Occupy-rörelsen håller på att växa till ett globalt fenomen. Aktioner var utlysta i fler än 70 länder och 700 städer i världen i lördags. I flera svenska städer – däribland Umeå, Sundsvall, Östersund, Stockholm, Linköping, Uppsala, Norrköping, Helsingborg, Göteborg och Malmö – samlades människor till manifestationer och ockupationer.

– De här protesterna är riktade mot det globala finansiella systemet och handlar om att bearbeta människors värderingar om vad som är rimligt; hur mycket marknaden ska styra våra liv, säger Åsa Wettergren, lektor i sociologi vid Göteborgs universitet.

Hon har studerat culture jamming, en rörelse med kopplingar till organisationen Adbusters som genom omvänd marknadsföring riktar kritik mot globala storföretag och konsumtion. Adbusters var med och startade Occupy Wall Street (OWS). Deras idéer om att kräva plats gentemot den kommersiella kulturen och göra uppror mot det nyliberala systemet sprids nu över världen.

– De är inte anti-kapitalister i traditionell mening, utan kräver snarare att politiken ska styra ekonomin och inte tvärtom, säger Åsa Wettergren.

Men Occupy-rörelsen breddas hela tiden och innefattar nu också fackliga organisationer och globala rättvisegrupper. Det som förenar rörelsen är kritiken mot det nyliberala ekonomiska systemet och dess förtryck av människor.

Occupy-rörelsen har hämtat inspiration från revolutionerna i arabvärlden. Hur ska man förstå den vilja till protest som nu sprider sig globalt?

– Det är ofta så att en rörelse väcker en annan. Man kommer in i så kallade rörelsecykler, och även motcykler. OWS kan till exempel ses som en motreaktion mot Tea Party-rörelsen. Så var det även på 70-talet när vi hade många starka rörelser som miljörörelsen och kvinnorörelsen – det mobiliseras på många olika håll om än inte för samma syften.

Åsa Wettergren menar att rörelserna kan åstadkomma två viktiga saker. Det ena är om de lyckas driva frågor som kan bli till social förändring, till exempel genom lagändringar. Ännu viktigare, menar hon, är att rörelserna kan förändra människors normer och värderingar, och uppfattningen om vad som är rätt och sant.

– Man ser ofta sociala rörelser mobiliseras i tider då det etablerade samhället är i gungning. Nyliberalismen har haft en väldigt hegemonisk ställning sedan muren föll, men nu ifrågasätts nyliberala värderingar om samhället och nyliberala ”sanningar” om att människor drivs av egenintresse. I en sådan situation finns möjligheter att hitta alternativ, säger Åsa Wettergren.

Hon menar att man kan se rörelser som profeter i nuet, då de lyfter fram stora grundläggande problem i samhället som vi måste göra något åt. Nu ifrågasätts den nyliberala ekonomins oförmåga att ge utrymme för människors gemenskaper att växa, att allt ska styras av konsumtionsbehov, att det sociala inte får ta plats och att det inte finns någon skydd mot att människor exploateras.

– Det är yviga och stora frågor de här rörelserna handlar om: var får människan och rättvisan plats i de ekonomiska systemen?

Har feministiska frågor någon plats i de här rörelserna?

– Huruvida feminismens frågor överhuvudtaget får plats är en öppen fråga. Man kan definitivt tycka att det borde vara så, men det är det inte alltid. Jag tycker det är ganska oartikulerat än – det är inte givet i Nord att kritik mot nyliberalismens exploatering hänger ihop med en jämlikhetstanke eller kvinnors rättigheter. Det kan finnas med på ett hörn, men är inte självklart. Det tyder på att rörelsen är könsblind, säger Åsa Wettergren.

Frågor om feminism och etnicitet måste tas upp om och om igen. Det sker inte automatiskt, påpekar Åsa Wettergren.

– Kampen för inkludering måste pågå hela tiden, man kan aldrig slå sig ner och säga att nu är det gjort. Jag tror samtidigt att det kan vara svårt att driva de här frågorna som feminist, att börja resa krav på att talarlistan ska ha lika många kvinnor och män till exempel, det anses stoppa upp hela processen.