Birgitta Egerbladh är en av Sveriges mest egensinniga och namnkunniga regissörer, känd för att blanda dans, teater och musik med en särpräglad absurdistisk ton. Ikväll har hennes senaste verk, Komma rusande premiär på Stockholms Stadsteater. Lina Arvidsson har träffat henne.
Koreograf, kompositör och regissör – Birgitta Egerbladh har blivit storligen hyllad för sina uppsättningar. Med ett uttryck som är helt unikt har hon arbetat med vitt skilda ensembler, från Kungliga Baletten till humorgruppen Klungan via Stockholms Stadsteater, Folkteatern i Gävleborg och Folkoperan.
Egerbladhs föreställningar liknar verkligen inget annat. I en uppsättning dansar en popcornmaskin med en sorgen isländska. I en annan sjunger en man en bedövande vacker aria samtidigt som han rensar ett avlopp. I en tredje kämpar fyra skäggiga herrar med att balansera en kaffekopp på ett fat.
De tankar som Birgitta Egerbladh väcker hos mig när jag har ser hennes föreställningar är ofta: Var kommer det här ifrån? Hur föds dessa idéer och hur omvandlas de till dans? Jag beslöt mig för att försöka ta reda på vad som rör sig i hennes huvud när en arbetsprocess börjar.
– Jag börjar alltid med kroppen, säger hon. Det har genom åren blivit mitt tillvägagångssätt. Jag undersöker vilka vi är hur vi uttrycker oss genom kroppen. Min utgångspunkt är människan och det personliga kroppsspråket oavsett om man är skådespelare, dansare eller sångare. Bara av att gå långsamt eller fort, vad väcker det för känsla eller vad får jag för tankar av det? Eller hur påverkas man av att man sitter på en mjuk fåtölj eller en hård pinnstol?
– Vi förhåller oss olika till vardagliga situationer. Vi tänker inte på de där sakerna när livet pågår för vi är så upptagna av att prata och ha kontakt med varandra och se vad som händer. Det är så mycket intryck och beslut som vi måste göra hela tiden. Saker som upptar oss. Samtidigt så känner vi intuitivt en massa saker i kroppen men det är väldigt sällan vi hinner stanna upp och känna efter ”Oj då, känner jag så här, tänker jag så här, vill jag ha det så här?”
Just det där med vardagliga situationer har blivit något av Birgitta Egerbladhs specialitet. Hennes föreställning Händelser i hemmet från 2003 undersökte vårt förhållande till hemmet och vilka händelser som kan inträffa när vi är hemma.
Hon berättar att hon betraktade sin lilla dotter och upptäckte många faror i hemmet. Så började hon enligt sitt arbetssätt med ensemblen, två skådespelare, Stalle Ahrreman och Baura L Magnúsdóttir, och två dansare, Bernard Cauchard och Francoise Joyce. Rörelseövningar och improvisationer tillsammans med samtal med ensemblen skapade föreställningen Händelser i hemmet som blev en stor succé.
Förra året samarbetade Egerbladh med Gävle Folkteater och skapade föreställningen Kom ta min hand. Gasklockan i Gävle med sin centrerade vridläktare blev plats för ett 60-talsinspirerat Shakespeare-collage. Något som blev så uppskattat att SVT på rekordsnabb tid beslutade sig för att filma föreställningen.
– Tv-producenten Bengt Wennerhorst såg premiären och blev väldigt drabbad av föreställningen, berättar Birgitta Egerbladh.
Jag undrar över vad som händer när man gör en uppsättning som blir så bejublad. Hur känns det egentligen?
– Det är en stor lycka, säger Birgitta och har lite svårt att hitta orden. Jag känner en sådan glädje och tacksamhet. Jag blir verkligen oerhört glad att det vi har gjort tillsammans når ut och berör en publik. Det är omvälvande att gå igenom en sådan här process och samtidigt ganska smärtsamt när det tar slut.
Det märks att Egerbladh älskar själva arbetet som sker fram till att föreställningen har premiär.
– Det är ett spännande och lustfyllt arbete med en sådan här process. Att börja från noll, lära känna varandra och pröva sig fram, undersöka idéer. Varje dag får man oväntade presenter. Det är som att leta och hitta guld i en fjällbäck.
En sådan känsla infann sig också när hon började tillsammans med humorgruppen Klungan.
– De kontaktade mig och jag visste först inte vilka de var. De ville ha en workshop för att utveckla sitt kroppsspråk och jag hade inte tid just då. Men de återkom med en dvd av en föreställning som de hade gjort och så träffades vi. Jag arbetade med samma övningar som jag brukar och de tog till sig dem hur naturligt som helst. Det var som om de var dansare. Klungan arbetar mycket på samma sätt som jag fast de utgår från texter och idéer.
Samarbetet med Klungan resulterade i den bejublade föreställningen Det är vi som är hemgiften och tidigare i år gjorde de uppsättningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.
– Jag är väldigt tacksam över att få arbeta tillsammans med dem, säger Birgitta om arbetet med Klungan. Det är så roligt att få vara en del i deras grupp. De arbetar så fint tillsammans.
När det gäller inspiration är det främst en koreograf som påverkat Birgitta Egerbladh.
– Pina Bausch har varit väldigt avgörande för mig. Jag såg henne på Cirkus 1985 och det var en fantastisk upplevelse. Jag kände på nåt sätt igen mig i det jag såg. Hon lyckades gestalta väldigt starka känslor med både svärta och humor i en helt egen form av dansteater. Det var så befriande att se. Och just kombinationen av allvar och humor intresserar mig mycket.
Genom humorn kommer vi till en annan inspirationskälla.
– Någon som jag verkligen tycker om är Jacques Tati. Han gör nästan koreografiska filmer och uttrycker så mycket genom kroppen. Jag tycker han är helt fantastisk, hur han getaltar våra liv och tillkortakommanden. Han har en sådan underfundig liten humor och kärlek till människan. Jag tänker ofta på Tati när jag gör mina föreställningar.
En annan viktig del i Birgitta Egerbladhs skapande är jazzmusiken. Hennes pappa Thor var jazzmusiker och hon växte upp med musiken. Som ung skrev hon musik till hans orkester.
– Jazzmusiken har betytt väldigt mycket, säger hon. Den bygger både på komposition och improvisation. Musikerna har sina instrument, man spelar något tillsammans och så plötsligt få man göra ett solo och uttrycka sig lite mera. Jag tänker ofta i musikaliska termer när jag bygger mina föreställningar. Ensemblen är som en orkester där man spelar var sin stämma. Sen handlar det sceniska arbetet ju också om att man vill att det ska svänga, som jazzen kan göra.
Efter att ha arbetat med stora ensembler i flera år har Egerbladh nu jobbat med en uppsättning med bara två medverkande, en skådespelare och en dansare, på Stadsteaterns minsta scen, Bryggan.
– Jag längtade efter att göra något i ett mindre format. Ville vara i ett litet intimt rum med närhet till publiken. Och då tänkte jag på två personer som jag arbetat med i flera föreställningar, skådespelerskan Kajsa Reingardt och dansaren Bernard Cauchard.
Författaren Sara Mannheimer har parallellt med repetitionsarbetet skrivit text till föreställningen som har fått namnet Komma rusande. Den skapas som vanligt i nära samarbete med ensemblen. Vad den kommer att handla om vill Egerbladh vid intervjutillfället inte riktigt ännu sätta ord på.
– Mina föreställningar har inte en traditionell handling. De har ofta många olika teman och är uppbyggda på ett associativt sätt. Eftersom jag bygger föreställningen allteftersom är det egentligen inte förrän mot slutet av processen som vi börjar förstå på djupet vad vi berättar. Det infinner sig när vi börjar redigera materialet. En massa delar som så småningom skapar en helhet och bilden framträder. Ett slags mosaik.
Och ikväll är det alltså dags för mosaiken att framträda när Komma rusande har premiär på Bryggan på Stockholms Stadsteater.
