Jag är på krogen och har just köpt en öl. På vägen tillbaka till mitt bord måste jag tränga mig igenom ett gäng män som står i grupp och samtalar. Lokalen har börjat fyllas på med folk och musiken dunkar i högtalarna. Omedvetet kryper sig en obehagskänsla på mig. Jag börjar snegla efter andra vägar att ta mig till bordet där mina vänner sitter. Helst av allt vill jag undvika att korsa gruppen av män.

Tyvärr är det knökfullt så jag börjar med bestämda steg att närma mig männen. Ursäkta, säger jag. En av männen vrider på sig och bereder vägen. Med nästan panikartade steg lyckas jag ta mig igenom grupperingen. Precis när jag drar en lättnadens suck känner jag en hand som smeker mina skinkor.

Jag vänder mig om och stirrar in i ögonen på en lång vit man med kostym. Han ler hånfullt mot mig. Jag viker inte undan med blicken utan fortsätter att stirra. Då vänder han ryggen mot mig och fortsätter samtalet – som om inget hade hänt.

Andra gånger när någon man har tafsat på mig har jag valt att bli arg och genast gått till attack. För det mesta verbalt. Men det har också hänt att jag gått efter och sparkat eller slagit honom i ryggen. Den här gången frös jag bara till is och sade ingenting.

Jag stod kvar som förstenad och funderade på hur jag skulle bemöta det. Orkade jag ta striden, gå dit och ställa till en scen och samtidigt riskera att bli kallad svartskallehora, vilket i så fall inte skulle vara första gången?
Ville jag riskera att förstöra en annars jättetrevlig kväll? Nej, tänkte jag. Denna gång valde jag helt enkelt att låtsas som om inget hade hänt.

Sexuella trakasserier ingår

Dagen efter vaknade jag upp med vemod i kroppen och funderade ett tag på vad det berodde på? Då spelade sig gårdagsscenen med tafsningen upp. Både förberedelsen på den eventuella kränkningen och på den främmande handen som tog på min kropp. Och framförallt på hans självbelåtna min efter att han med sin hand smekt mina skinkor.

Ju mer jag tänkte på det desto argare blev jag. Arg över att jag räknade med och förberedde mig mentalt på att bli utsatt för sexuella trakasserier när jag skulle gå igenom gruppen. Vansinnig på mannen som tog sig friheten att ta på min kropp. Vansinnig på alla män som någonsin gett sig själva rätten att röra vid mig utan min tillåtelse. Som om inte min kropp tillhörde mig, som om min kropp vore till för andra. Jag reduceras till ett stycke kött som vem som helst får ta sig en smakbit av.

Efter ett tag ersattes ilskan av sorg. Det smärtade i bröstet på mig. Jag kände mig smutsig. När jag tidigare har agerat på ilskan och svarat upp, så har sorgen och smärtan varit de primära känslorna. Nu när jag valde att inte agera blev det så tydligt hur stor denna kränkning faktiskt är. Hur jag än väljer att agera så är det jag som får betala priset. Det är min energi som blir bestulen. Min kraft går åt att förbereda mig mentalt och tänka ut strategier för på vilket sätt jag ska agera när det händer.

Hela tiden riktar jag uppmärksamheten mot mitt egna förhållningssätt. Det här är min vardag. Någon som jag tydligen får räkna med i trånga utrymmen, bland män som trycker sig mot en överdrivet mycket.

I vårat jämställda samhälle ingår sexuella trakasserier i kvinnor liv. Är vi inte tillräckligt uppmärksamma blir det till slut en normalitet.

Ofrivilligt krig

Sedan undrar många varför vi feminister inte kan tagga ner och sluta upp att kriga mot männen? Det så kallade könskriget som vi envisas med att driva trots att Sverige är ett jämställt samhälle. Men det som feministmotståndarna inte verkar förstå är att vi kämpar för vår existens.

Vår krigföring handlar om att slippa freda sig på offentliga platser och i hemmen. Att strida för rätten till våra egna kroppar. Något som kvinnoaktivister alltid har kämpat för. Man kunde önska att den kampen inte skulle vara aktuell i Sverige år 2011. Men tyvärr är verkligheten en annan.

Jag och mina medsystrar befinner oss i ett ofrivilligt krig. På grund av att våra livsutrymmen hela tiden villkoras och marginaliseras så har vi inget annat val än att fortsätta kriga. Visst, vi kan sluta. Men vad blir då konsekvenserna för vår egen självrespekt? För vårt egenvärde?

Lägg ansvaret där det hör hemma

Är det inte dags en gång för alla att flytta fokus från oss kvinnor och rikta ljuset mot de som faktiskt är grundbulten till detta krig? Nämligen männen och deras beteende.

När tänker de upphöra med att tafsa på våra kroppar? När tänker de börja ifrågasätta hur de kan tillåta sig själva att roffa åt sig som om vi kvinnor vore ett smörgåsbord, där de kan plocka det de vill och sedan slänga det som blir över i närmsta sopsäck?

Jag tycker inte att det är för mycket begärt att kunna gå ut en kväll på krogen och slippa förhålla sig till att eventuellt bli utsatt för sexuella trakasserier. Inte heller att låta oss bestämma när, om och hur vi vill att någon ska ta på oss. Jag ska inte behöva välja mellan två dåliga alternativ som består av att antingen ta striden inom mig eller att kriga mot män som tar sig dessa friheter.

Ni som önskar att feminister ska dra sig tillbaka kan börja med att lägga ansvaret där det hör hemma. Hos männen.

För är det något vi inte kommer att göra så är det att sluta stå upp och kräva att demokratin också ska tilldelas oss kvinnor . Den dag männen viftar med vit flagg. Då först kan vi snacka vapenvila. Inte innan.

Som Leila Khaled sa under sitt senaste Sverigebesök ” Där det finns förtryck, finns det motstånd”.