Tänk er en tonårsskildring med en ung man i huvudrollen. Tänk er ett inifrånperspektiv på hans föreställningsvärld. Hur mycket kåthet, tankar på och längtan efter sex förväntar ni er att hitta där? Ganska mycket, eller hur?

Tänk er sedan en liknande historia med en flicka i huvudrollen. Nej, inte lika mycket pockande lustar där, va? Snarare kärleksbekymmer och känslostormar.

Att tonåren skildras så, och så olika, har blivit något vi nästan tar för givet. Men vad gör det med tonårstjejer, att aldrig få tillgång till berättelser där kåtheten finns som egen drivkraft utan att vara sammankopplad med känslor? Det funderade författaren Sara Ohlsson på och det blev utgånspunkten för hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.

I boken tampas sjuttonåriga Olivia med livet efter uppbrottet efter den första pojkvännen. Han som var äldre och ”perfekt”. Han som var glad för att hon inte uppvisade något överdrivet intresse för sex. Men när det tar slut upptäcker Olivia att det är just vad hon har. Intresse för sex, vill säga, hon tänker på det hela tiden och ligger med killar fast hon ”bara är kåt”.

Men inte utan vånda. Hon måste dels förhålla sig till omvärlden, ryktesspridningen och ”slampstämpeln” som ofrånkomligen hotar när tonårstjejer tar för sig sexuellt utan förhållandets skyddande hägn. Men också till sin egen oförståelse inför det som händer. Är hon kär i killarna? Det måste hon ju vara – eller? Annars måste ju något vara fel. Vad är det med henne? Är hon nymfoman?

– Jag ville skriva en bok som jag önskar att jag fått läsa i tonåren. För det är ofta något så väldigt moraliserande över berättelser om tonårstjejer och deras sexualitet. Det är som om den bara får finnas i relation till någon annan. Tjejer kan få vara kåta, men bara om de är kära. Så när tonårstjejer är kåta måste de liksom antingen inbilla sig att de är kära eller börja leta fel hos sig själva, säger Sara Ohlsson.

Att skriva om en tjej som var just det, kåt utan att vara kär, var Sara Ohlssons grundtanke när hon började skriva boken. Men hon är osäker på om hon lyckades vara den idén helt trogen. Föreställningarna om hur det ska vara smög sig oundvikligen in när hon skulle beskriva Olivias tankevärld. Det sitter djupt, det där, att kvinnors könsliv i allmänhet och tonårsflickors i synnerhet, är osynliggjort i såväl livet som i litteraturen.

För att illustrera det kommer Sara Ohlsson in på hur lite vi talar om mens. Om hur det på många sätt saknas ett språk för en företeelse som ju trots allt är rätt flitigt förekommande i hälften av befolkningens liv.

Hon berättar om hur hon blödde igenom under ett jobbmöte på en mansdominerad arbetsplats. När hon reste sig från den blanka stolen i konferensrummet fanns där en stor blodfläck. Hon såg den, alla såg den men det var omöjligt att nämna den.

– Efteråt frågade jag några killar på mitt jobb vad jag skulle ha sagt, och de kunde omöjligt komma på något svar. Det finns liksom ingen diskurs för att prata om mens.

I Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag förekommer inte heller särskilt mycket mens. Bara en scen där Olivia ser en blodfläck på en kompis trosa men avstår från att säga något för att kompisen inte ska tycka att hon, Olivia, är äcklig. Som om bara omnämnandet av det onämnbara skulle besudla den som tar upp det.

Ett tabu, med andra ord. Och därför också svårt att skriva om. På samma sätt som det är svårt att skriva om flickors och kvinnors onani. Också det förekommer i boken, men bara i svepande ordalag, Olivia ”smeker sig själv”.

– Det blir alltid så i litteraturen, antydningar och omskrivningar när kvinnor onanerar. Men killars onani finns det hur många beskrivningar som helst. Så verkar verkar det också helt oproblematiskt för dem att tala om det. Det är något självklart som alla vet om. Något helt accepterat som bara ingår.

Att bristen på berättelser och skildringar av tjejers sexualitet och kåthet – utan förälskelsens sanktion – har återverkningar på vekligheten är Sara Ohlsson övertygad om.

– Det är en bidragande orsak till att det är svårt för tjejer att hitta sin egen sexualitet. Killar kan ha haft koll på vad de gillar sedan de var rätt små. För tjejer tar det mycket längre tid innan de upptäcker vad de tycker om och inte tycker om, eftersom deras sexualitet alltid framställs i relation till någon annan.