Att se barn fara illa gör ont. Därför har de flesta av oss svårt att ta in hur ofattbart många barn i Sverige som dagligen far illa på grund av våld – till och med i sina egna hem. Men Gudrun Nordborg, informationschef på Brottsoffermyndigheten, inledde Roks konferens Vårdnadstvisten – med barnet i fokus? med kalla siffror.

När pappan slår mamman har 85 procent av barnen befunnit sig i samma rum. 13 procent har varit i rummet intill och hört. För barnen blir pappans våld mot mamman en traumatisk upplevelse för dem själva. De är ”deltagande vittnen”.

Att myndigheterna kan låta bli att höra barnen vid våld mot mamman – ofta i missriktad välmening – blir i praktiken en brist på respekt för det enskilda barnet. Det ”värsta” har ju redan hänt i barnets liv.

Barnet syns inte

Forskning visar att det oftast inte heller stannar vid att barnen ser mamman misshandlas. Majoriteten av de barn vars mamma utsätts för våld av sin partner har själva blivit utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld. Dessutom utsätts cirka 30 procent av barnen även för sexuella övergrepp – framför allt flickorna.

Ändå finns barnen ofta inte med i myndigheternas agerande vid kvinnomisshandel.

Elisabeth Näsman, professor i sociologi vid Uppsala universitet, redovisade forskning om barns möten med familjerättssekreterare. Hon beskrev hur barnens egna berättelser tydliggör hur familjerättssekreterarna inte såg till barnens behov. I mötet med barnet utgick de från en generell idé om att barn behöver båda sina föräldrar, men utan att se om det faktiskt gällde just det här enskilda barnet, som kanske tvärtom uttryckte en rädsla för pappan och en önskan att slippa umgås med förövaren.

– Jag var skyddad av besöksförbud, men barnen skulle skickas till förövaren, sa en mamma i en av de filmer som visades under konferensen.

Vårdnadstvist och brottmål blandas ihop

Ett skäl till att barn inte får den hjälp de behöver hos Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) kan vara att det finns en sammanblandning av BUP:s olika uppgifter, förklarade Anna Norlén, som är enhetschef på BUP Grinden i Stockholm, en specialenhet för barn som upplevt våld och/eller sexuella övergrepp.

Å ena sidan ska BUP hjälpa barnet och utgå från barnets berättelser, utan att bry sig om rättsfrågan. Det är barnets symtom som avgör hur de arbetar. Å andra sidan gör BUP utlåtanden i samband med rättegångar.

Flera av de övriga föreläsarna tog också upp den sammanblandning mellan vårdnadstvisten och brottsfrågan som ofta uppstår. Om en förundersökning läggs ner, eller en man inte döms i brottsfallet mot barnet, ser socialtjänsten det ofta som likvärdigt med att han är oskyldig, och därmed har rätt till sina barn. Men i brottmål gäller att man ska antas oskyldig tills bevisat skyldig. I vårdnadstvisten däremot ska rätten se till barnets behov.

Myten om den avvikande förövaren

Men mannens intresse sätts före barnens, konstaterade Nea Mellberg, forskare och lärare vid Umeå universitet. Hon pratade om hur våra föreställningar om ”pedofilen” hindrar oss att se mäns övergrepp.

Varje gång en familjefar som är etablerad i samhället avslöjas som förövare blir omgivningen förvånad: Det kunde jag aldrig tro! Inte han! Hur skulle den vanlige, trevliga man jag känner kunna passa in i bilden av den störde, sjuke mannen som förgriper sig på barn?

Nea Mellberg har i sin forskning under lång tid följt mammor vars barn varit utsatta för sexuella övergrepp av pappan. Hon berättade hur mammorna gått från att uppleva det som overkligt till att se verkligheten, och hur de när de överkommit sitt inre motstånd möttes av ett yttre motstånd – från myndigheterna. Mammans vilja att skydda sina barn ställs mot pappans krav på umgänge och i myndigheternas ögon blir detta en vanlig vårdnadstvist.

Umgängessabotage

Mamman förväntas skydda och trösta sina barn, samtidigt som hon känner sig pressad att tvinga barnen att umgås med en pappa de inte vill träffa, och som kanske enligt barnen har begått övergrepp mot dem. Sedan så kallat umgängessabotage infördes i lagen riskerar mamman annars att inte få träffa sina barn mer. Vid umgängessabotage ges ju den andra föräldern enskild vårdnad.

– Barns rättsskydd är svagt i Sverige, konstaterade Nea Mellberg.

Socialtjänstens skyddsansvar måste förbättras – och tillämpas. Annars läggs allt
ansvar på mamman och/eller på barnen, sa Nea Mellberg.
Foto: Gerda Christenson

Advokat Eva Kornhall berättade att hon ofta säger till mammor att det är bättre att ditt barn blir utsatt för sexuella övergrepp eller misshandel än att det förlorar sin mamma. Även hon menade därför att socialtjänsten måste ta sin skyldighet att polisanmäla misstankar om våld och/eller sexuella övergrepp mot barn på allvar – för att inte allt ansvar för att skydda barnen ska ligga på mamman. I vårdnadstvisten vänder pappan och hans advokat ofta hennes försök att skydda barnen till tecken på att hon hittar på allt för att hindra pappan från umgänge.

Tillämpningen av lagen är problemet

Eva Kornhall klargjorde att det inte är lagen som är problemet.

– Under årens lopp har Sverige stärkt barns rätt. Socialstyrelsen har skrivit många kloka ord. Men socialtjänsten tillämpar inte det, påpekade hon.

Det gäller särskilt barn i 8-9-årsåldern, det vill säga den vanligaste åldern då barn utsätts för incest. De äldre barnen lyssnar socialtjänsten något mer på, menade Eva Kornhall. Men socialtjänsten gör inte riskbedömningar.

Anna Kaldal, som arbetar både på Polishögskolan och Stockholms universitet, tog också upp bristen på riskbedömningar. Hon förklarade att i vårdnadstvisten ska den grundläggande tanken i vårt samhälle – att barnet mår bäst av att vara med sina biologiska föräldrar – balanseras mot barns rätt att växa upp i trygghet.

– I Sverige ska det vara en väldigt allvarlig situation för att bryta föräldrapresumtionen, konstaterade Anna Kaldal.

Bra pappa oavsett våld

Ytterligare en som tog upp bristen på riskbedömningar var Lynne Harne, forskare på Center for Gender and Violence Research vid universitetet i Bristol. Hon ifrågasatte föreställningen om att barn självklart behöver sin pappa, och berättade om en undersökning som visat att barn inte alls mår bra av att umgås med en förälder som de själva inte vill träffa och inte har en bra relation till. Det gäller både när det finns övergrepp med i bilden och när det handlar mer om vad hon kallade ”poor parenting”.

I England har flera mord på barn skett just under pappors umgänge. Harne påpekade att så länge pappan fortsatte vara våldsam mot mamman – vilket ofta gäller även efter separation – är barnen rädda.

Lynn Harne pratade dessutom om behandlingar av våldsamma män. Trots att en hel del av dem också är fäder är behandling helt fokuserad på mannen själv; han förväntas sluta använda våld om behandlingen utgår från hans bakgrund och hans behov. Men de våldsamma männen borde även få lära sig att barn är människor, och måste respekteras som det, i stället för att ses som pappans ägodelar, menade Harne. Våldet de utövar borde spela roll för hur samhället ser på pappornas föräldraförmåga. Särskilt eftersom det handlar om redan traumatiserade barn som behöver extra mycket stöd.

Paneldebatt i samband med filmvisning, från vänster moderatorn Katarina Wennstam,
samt Eva Kornhall, Nea Mellberg, Elisabeth Näsman och Anna Kaldal.
Foto: Gerda Christenson

Att barn har rättigheter är en ny tanke

I diskussionen efter de två dagarnas föreläsningar kom frågan upp varför det gått bakåt i Sverige under de senaste 15 åren? Varför ses inte barns utsagor som brottsoffers vittnesmål? Varför och hur har barns rättsskydd urholkats och försämrats?

Svaren var förstås många. Deltagarna var överens om att lagen egentligen har förbättrats, i och med att det 2006 lagstiftades om att barnens rätt och behov ska vara utgångspunkten för beslut i vårdnadstvister. Men rättstillämpningen har samtidigt försämrats.

När ett barn förr berättade att pappan begått sexuella övergrepp mot henne/honom, brukade barnet slippa träffa pappan medan utredningen pågick. I dag skickas barnet hem till pappan igen. Utredningshemmen är färre och personalen är ofta inte kompetent.

Samstämmigheten gällde också att domstolarna har för bråttom i vårdnadstvister, då de tar interimistiska beslut om umgänge – även när det pågår en brottsutredning – i stället för att vänta tills brottsmålet är över. Vilket annat brottsoffer tvingas umgås med förövaren under utredningstiden?

– Domare borde inte fatta beslut på det som de inte har underlag på, och absolut inte under utredning om brott, sa Pia Johansson, domstolschef i Blekinge tingsrätt.

Lena Hellstrand och Pia Johansson i expertpanelen.
Foto: Gerda Christenson

Begreppet umgängessabotage är ett annat problem. När mamman försöker skydda sitt barn finns risken att det ses som umgängessabotage och att pappan därför får enskild vårdnad. Han kan sedan vägra att låta barnet gå till BUP och så läggs polisanmälan eller åtal ner i brist på bevis.

Ett annat exempel på hur barns rättsskydd urholkats, som kom upp i diskussionen, var att kunskap om metoder för förhör av förövare har glömts bort, och för att åtalen ska leda till dom krävs oftast att förövaren har erkänt. De allra flesta anmälda fall går aldrig ens till åtal.

– Erkännandefrekvensen är upp till 10 gånger högre i andra länder än i Sverige, konstaterade Eva Diesen, jurist med specialisering inom områdena barnrätt, sexualbrott och djurskydd.

I vårdnadsfrågan gör socialtjänsten sedan inte någon riskbedömning, utan utgår från pappans rätt till barnen. Det finns heller inte någon entydig definition av vad våld är. Därmed kan gränsen bli flytande. Våldet kan ses som uppfostringsmetod.

– Det är värre nu. Ribban har liksom höjts för vad som är okej, sa Lena Hellstrand, socionom på familjerätten i Gävle.

Moderatorn Katarina Wennstam återkom till det som flera föreläsare sagt om att myten om att mammor ljuger i vårdnadstvister är så stark. Men ingen i expertpanelen hade varit med om att en mamma visat sig ha ljugit om våld eller sexuella övergrepp i en vårdnadstvist. Tvärtom menade de att mammor låter bli att berätta – i rädsla för att förlora vårdnaden.

Dessutom betonade flera av talarna att barns rättigheter är en ny företeelse historiskt sett. Barn ansågs förr i tiden tillhöra husbonden. FN:s barnkonvention är nutida. Och det är få som problematiserar maktstrukturen mellan föräldrar och barn. I vårdnadstvister flyttas perspektivet istället till en konflikt mellan mamman och pappan.

Gunilla Nordenfors är en av dem som arrangerat konferensen.
Foto: Gerda Christenson

Fler måste börja se vad som sker

Efter konferensen pratar jag med Gunilla Nordenfors, som arbetat med att arrangera både denna konferens och den tribunal om mammor som försöker skydda sina barn, som ROKS ordnade 1998.

Vad skulle du önska hände nu?

– Det är så väldigt många mammor och barn som är i den här utsatta situationen. Jag vet ju hur de jobbar för att skydda sina barn, och jag önskar att folk såg.

Gunilla Nordenfors säger att massmedia har en stor roll i detta, eftersom de inte skildrar hur det är. Om tidningarna skriver eller tv skildrar något om pappors våld och sexuella övergrepp är det bara om enstaka fall.

– Det blir snuttifierat. När det är något enstaka fall så drar de på om det. Sen blir det tyst igen. Det är aldrig någon som ger en helhetsbild av hur det fungerar. Att det är unika fall, men unika fall i tusental.

Gunilla Nordenfors vill att fler ska se hur illa det är, och att det ska bli debatt om bristen på rättssäkerhet för barn, men också att debatten ska inkludera samhällsperspektivet. Hon menar att det inte bara handlar om att det behövs mer utbildning, utan också om vem som har makten i samhället.

– Det handlar om fördomar om kvinnor och män. Det kan fortsätta för att samhället har en könsmaktsstruktur. Och barnen och deras mammor betalar priset.

Fortsättning:
Konferensen handlade även om den så kallade PAS-teorin som används i rättegångar för att påvisa att mammor ljuger om övergrepp. Feministiskt Perspektiv skriver mer om PAS-teorin i kommande nummer.