Förra veckan rapporterade Feministiskt Perspektiv om konferens Vårdnadstvisten – med barnet i fokus?, som ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) höll på Hotel Rival i Stockholm. Denna vecka berättar vi om PAS-teorin, som togs upp av flera av talarna på konferensen.

PAS (Parental Alienation Syndrome), på svenska föräldrapåverkan eller föräldraalienation, är en icke-vetenskaplig diagnos som lanserades av den amerikanska läkaren Richard Gardner 1985. Hans teori var att PAS är ett sjukdomstillstånd som drabbar barn, och som innebär att de tar avstånd från en förälder (vanligtvis pappan) efter att den andra föräldern (vanligtvis mamman) har manipulerat eller hjärntvättat barnet i samband med en vårdnadstvist. Enligt teorin ska inte den manipulerande mamman diagnostiseras med PAS, utan barnet, som säger att hon eller han inte vill träffa sin pappa. Och sjukdomstillståndet uppträder alltså endast vid vårdnadstvister.

Flera av föreläsarna på ROKS konferens berättade att de i dag möter PAS-teorin i vårdnadstvister i domstolar både i USA och i Sverige. De menar att PAS-teorin passar in i redan existerande myter och fördomar om kvinnor, vilket gör att den också har kunnat spridas inom socialtjänsten och till behandlingshem.

Teorier måste kunna testas

Tidigare påstod de som driver PAS-teorin att PAS var på väg att införas i förteckningar över vetenskapligt fastställda diagnoser i USA, men med åren har det blivit allt färre som hävdar det. PAS är inte någon vetenskapligt erkänd diagnos. Tvärtom är den avvisad av de flesta psykologer och läkare i USA.

Jennifer Hoult, amerikansk åklagare och Children’s Law Guardian, förklarade att för att få gehör för en teori om en diagnos, måste teorin vara möjlig att testa. Men Richard Gardners teori om PAS är luddig och ologisk, och kan därför inte bevisas vetenskapligt.

De symtom som barn sägs få vid PAS är att berätta om våld och sexuella övergrepp från pappans sida, att säga att hon eller han inte vill träffa pappan, att vara bestämd i den uppfattningen, att säga sig ha kommit fram till den uppfattningen själv, att inte känna skuld för att pappan far illa genom vägran att träffa honom.

Det är med andra ord ett beteende som precis lika gärna skulle kunna tyda på att pappan faktiskt har utsatt barnet för det som barnet berättat om.

En psykiatrisk diagnos med juridisk behandling?

Om PAS vore en diagnos, skulle den också kunna behandlas, till exempel med medicin, påpekade Jennifer Hoult. Men PAS ska inte behandlas som andra medicinska/psykiatriska diagnoser – den ska enligt Richard Gardner behandlas med lagstiftning: det vill säga att vårdnaden om barnet ska tas ifrån mamman och enskild vårdnad ges till pappan.

Gardner vittnade till mäns fördel om PAS i cirka 400 rättsfall i USA. Ingen kontrollerade hans bakgrund, eller om han var det han utgav sig för att vara. Han utgav sig för att vara expert – professor i barnpsykiatri vid Columbia University. I själva verket hade han en gratistjänst som volontär vid universitetet, medan han tjänade sina pengar på att vittna i rättegångar.

Jennifer Hoult berättade också att Richard Gardner skrev en mängd böcker, som han gav ut på eget förlag. Han skrev dessutom cirka 85 artiklar i vetenskapliga tidskrifter, där han korshänvisade till andra artiklar han själv skrivit. Det gjorde att hans teori om PAS framstod som vetenskapligt prövad. Jennifer Hoult har studerat Gardners påståenden, och skrivit om dem i en vetenskaplig tidskrift. Den artikeln finns också publicerad på nätet. Hon konstaterar där att hela teorin måste avvisas, både juridiskt och psykiatriskt.

PA, förklarade Hoult vidare, står för Parental Aliention och är en vedertagen term. Alienering (avståndsskapande) är en del av människors utveckling, både barns och vuxnas. Barn frigör sig från sina föräldrar vartefter de växer upp, och när de flyttar hemifrån. Det är något annat än Gardners syndrom. Men många använder PA och PAS som om det vore samma sak, och som om alienation självklart är ▪ negativt, ▪ för evigt, och ▪ orättvist. I själva verket kan alienation vara en sund reaktion på reella övergrepp från en förälder.

– Om PAS vore en diagnos, skulle den också kunna behandlas, till exempel med
medicin, påpekade Jennifer Hoult.
Foto: Gerda Christenson

PAS tystar barn och mammor

Eva Diesen, jurist med specialisering inom områdena barnrätt, sexualbrott och djurskydd pratade om fördomen att mammor anmäler pappor för sexuella övergrepp i samband med vårdnadstvister. I själva verket är det tvärtom, konstaterade Diesen. Debatten om vårdnadstvister har lett till att kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp under pågående vårdnadstvist.

Om de gör det är risken stor att mamman anklagas för att, genom det hon säger, försvåra umgänget för pappan. Det kan leda till att han ges enskild vårdnad.

Advokat Eva Kornhall berättade att advokater som hon själv därför har börjat säga till mammor att det är bättre att deras barn blir utsatta för sexuella övergrepp eller misshandel än att barnet förlorar sin mamma. För att inte riskera att förlora vårdnaden måste kvinnor försöka se till att skilja vårdnadstvist och brottmål åt.

En förövare som har enskild vårdnad kan vägra låta BUP eller socialtjänsten utreda barnet, vilket i sin tur kan leda till att polisutredning eller åtal läggs ner i brist på bevis. Då är barnet utlämnat åt förövaren.

– PAS finns för att bortförklara barns berättelser om sexuella övergrepp, slog Eva Kornhall fast. PAS tystar barn. Genom PAS tystar samhället barn.

Bagatellisering av sexuella övergrepp mot barn

Kritiken mot Richard Gardner har även gällt hans böcker, där texterna ofta tolkats som försvar för sexuella övergrepp mot barn. Eva Kornhall visade flera citat ur Gardners böcker, citat som också finns med på en film med Kornhall, publicerad på en hemsida om sexuella övergrepp mot barn.

”Barnet som utsatts för sexuella övergrepp anses allmänt vara ett brottsoffer, trots att barnet kan ha tagit initiativet till sex och förfört den vuxne.”
Gardner, Richard A., Child Custody Litigation (1986).

”Det är för att vårt samhälle överreagerar mot det [pedofili] som barn lider.”
Gardner, Richard A. True and False Accusations of Child Sex Abuse. Cresskill, NJ: Creative Therapeutics (1992).

Även Jennifer Hoult tog upp Gardner bagatellisering av sexuella övergrepp mot barn. Hon menade att endast utifrån ett pedofilt synsätt blir Gardners teori logisk.

– Det enda övergrepp som sker är då alienationen, eftersom incesten inte anses som ett övergrepp.

Richard Gardner begick självmord 2003.

– PAS finns för att bortförklara barns berättelser om sexuella övergrepp, sa
advokaten Eva Kornhall.
Foto: Gerda Christenson

PAS i domstolarna

I Sverige finns ett fall där en dom tydligt använt sig av PAS-teorin, berättade Eva Kornhall. Det vill säga att det till och med står utskrivet i domen att de utgått från PAS. Men Socialstyrelsen har nu sagt att PAS inte får användas, påpekade Kornhall.

Men det som händer nu är istället att PAS inte skrivs ut i någon dom, men att domstolen ändå agerar utifrån tanken med PAS. Barnets trovärdighet kopplas till mamman, och förklaras bort genom att mamman ses som manipulerande. Dessutom gör socialtjänsten oftast inte några riskbedömningar. Pappans rätt till sina barn går före barnens rätt till en trygg uppväxt.

Endast 3 procent av polisanmälda fall av våldtäkt mot barn leder i dag till fällande dom, och det är oftast de fall då mannen erkänt.

Mindre myter och mera barnperspektiv

I debatten i slutet av konferensen kom frågan upp hur det kunde bli så, att vad Eva Kornhall kallar ”irrlära” har kunnat få så stor genomslagskraft?

Hon menar att det kommer sig av en ”otroligt skicklig lobbying”.

– Det står penningstarka pedofilgrupper bakom.

Anna Kaldal, som arbetar både på Polishögskolan och Stockholms universitet, tog upp att lagstiftningen inte tar tillräcklig hänsyn till den enskilda tjänstemannens fördomar. Enskilda tjänstemän tar till sig PAS för att teorin stämmer överens med deras egna fördomar.

– Det är inte rättssäkert.

Flera återkom också till bristerna hos socialtjänsten, inte minst i samtalen med barnen. Och i förhållandet till föräldrarna utgår socialtjänsten från ett samarbetsperspektiv och en föreställning om gemensamma framtida beslut om barnen, vilket inte fungerar när det finns våld med i bilden.

Men att det är väldigt viktigt att sprida kunskap om vad PAS egentligen handlar om, och att informera om att det inte alls är en vetenskaplig diagnos, det verkade alla deltagarna vara överens om.