Det fanns en tid då vi kallade mäns våld mot kvinnor för mäns våld mot kvinnor. Jag skriver det som en påminnelse. Kanske har vi inom några år glömt att det fanns en tid då vi lyckades kalla saker vid dess namn. Och om vi glömmer detta sjunker säkert det som är resultatet av hårda studier, stora ansträngningar, mycket arbete och väldigt mycket mod ännu djupare ner i glömskans brunn. För det fanns också en tid då kvinnor inte räknades ens som döda, den tid då det talades om passionsbrott, kjolproblem och liknande. Det var den tid då våld kallades kärlek och offren de skyldiga, anstiftare eller provokatörer.

Och för att komma till en tid när vi kallade saker vid sitt rätta namn behövdes vittnesmålen från tusentals kvinnor som räddade sina liv tack vare sitt mod, men saknade stöd och blev socialt utstötta. Kvinnor som vittnade, berättade och förklarade (några av dem med livet som insats, som Ana Orantes, som brändes levande för sitt vittnesmål). Och så, tack vare alla dem, lyckades vi förstå vad det våld bestod av, som gjorde dem till levande döda, mördade, ledde till självmord eller kronisk sjukdom. Vad det våld bestod av, som bara riktades mot kvinnor, detta så ”normala” och accepterade våld.

Men det var också på den tiden, då vi kallade mäns våld mot kvinnor för mäns våld mot kvinnor, som förolämpningarna började och stammens vise män åberopade sin vishet för att fördöma det nya vi hade lärt oss och man började frångå och ifrågasätta den etablerade ordningen. Och de som fäste vikt vid språkbruket stämplades som okunniga och de som krävde en samvetsgrann respekt för lagen – alla lagar - kallades både intoleranta och många och åter många andra saker.

Och så är vi framme vid den tid då vi inte längre kallar mäns våld mot kvinnor för mäns våld mot kvinnor och vi vet varken hur många kvinnor som mördats, av vem eller varför och de som misshandlas anmäler inte och några av de som ändå anmäler lämnar domstolen själva polisanmälda av sina förövare och om så många andra sägs det att de gör falska anmälningar och straffriheten som börjat försvinna återvänder med än större styrka. Och så är vi framme vid den tid då det, eftersom mäns våld mot kvinnor inte längre finns, varken behövs skyddade boenden eller ekonomiskt bistånd eller psykologiskt stöd för dessutom befinner vi oss i kristider och kvinnors liv har alltid varit en lyxvara.

Nuria Varela har arbetat som krigskorrespondent, författat feministiska handböcker och är expert på mäns våld mot kvinnor.

Översättning: Jenny Rönngren