Det har varit en höst med regelbundna anti-feministiska attacker där aktörer från högerkonservativa/liberala tankesmedjor och ledarskribenter i högerliberala medier tillsammans med anti-feministiska nätdebattörer och bloggare drivit på. Inga anonyma angrepp inom den undanskymda sfären av lömska internetfora, utan namngivna och inflytelserika debattörer, med fäste i miljön kring tankesmedjor som Timbro och Axess. Hanna Hallgren menar de måste förstås som en del av högeraktivismen: ”De har sin grund i gamla borgerliga nätverk. Det har alltid funnits halvflippade, värdekonservativa och nyliberala människor som förenats i sitt ogillande av genus- och mångfaldspolitiken som har förts. Till skillnad från vänstern så har de här nätverken obegränsade resurser. De finansieras av bland andra Ax:son Johnson och det svenska näringslivet.” (citerat i ETC, 23/11).
Siktet är sedan många år även riktat mot genusvetenskap och flera enskilda genus- och queerforskare har blivit kraftigt utsatta i dreven. I vissa fall handlar det om en retorik där syftet är att diskreditera och framställa genusvetenskap som (vänster)politiskt och därmed ovetenskaplig. Argumentationen bygger på en klassisk högerretorik som går ut på att politisera en syn på verkligheten som konnoterar vänsterideologiska värden, medan det högerkonservativa/liberala betraktas som allmänmänskligt och neutralt.
Ointresse för fakta
Det senaste exemplet fick vi i mitten av december, då SvD på ledarplats hävdade att den norska genusvetenskapen skulle ’läggas ner’ på grund av kritiken av den i tv-serien ’Hjernevask’ (en lång sorglig historia i sig), som fick enormt intresse och gjorde stor skada i Norge. Vad artikeln inte berättade var att det var Norges forskningsråds specifika genusprogramsatsning som inte skulle vidareföras, utan att genusperspektivet nu skulle integreras i all forskning, en mainstreaming med andra ord. I intervjun med forskningsrådet (tillgänglig på norska Kilden), dementeras kopplingen till Hjernevask-kritiken, och det understryks tvärtom att det är på grund av att genusvetenskapen blivit så etablerad som man ansåg att det inte längre fanns behov av ett specifikt program (i Norges forskningsråd är större delen av forskningen organiserad som programsatsningar som pågår i några perioder). Efter SvD:s uppslag blev jag och flera andra nerringda för att vara med i debattprogram, bland annat i P1. Trots att jag påpekade att SvD hade hittat på sina ’fakta’, fanns det inget intresse av att göra en källgranskning av vad som blivit sagt från Forskningsrådets sida. De var endast ute efter att iscensätta en konfrontation med Timbros mediechef, anti-feministen Roland Poirier Martinsson.
Det var Institutionen för genusvetenskap vid Göteborgs universitet och dess samarbete med Queerinstitutet, som drog igång höstens stora anti-feministiska drev, ytterligare ett talande exempel på hur kopplingen mellan genus-vänster-extrem-terrorist fick breda ut sig i media. Startpunkten blev ett samarrangemang med föreläsaren Cathrin Wasshede, som just skrivit en avhandling om queeraktivism. Bloggaren och anti-feministen Pelle Billing uppmärksammade samarbetet på sin blogg, med fokus på Queerinstitutets årliga ”Heterohatets dag” och våldssymboliska språk; ’Det man definitivt kan förvänta sig är att dessa säten för högre utbildning inte bidrar till att sprida hatiska budskap i samhället’. Hans kritik av samarbetet som ’slöseri med skattepengar’ togs upp i media, men utan faktagranskning och utan att precisera vem avsändaren var. Istället återgavs Billings retorik inklusive faktafel innan man hävdade exempelvis att Göteborgs universitet skulle ha samarrangerat Heterohatets dag med Queerinstitutet, något som är en direkt lögn. Andra uttryckte sin oro över ’terror i linje med attentatet i Norge’ (Corren 25/8).
Skandaliserat stöd
Johan Lundberg på Tankesmedjan Axess följde upp med en artikel på Newsmill, och ett antal bloggare länkade i snabb takt till varandra. De följde också noggrant vad de involverade genusvetarna företog sig på olika sätt. Några av oss ordnade en stödknapp på Facebook (där det stod ’Queerinstitutet’). Vi ville genom detta markera vårt stöd till gruppen, som queerfeminister, något som plockades upp av Billing inom några timmar. Han inte bara klippte och klistrade våra stödknappar och privata profilbilder på Facebook på sin egen blogg, utan skickade ut mejl till hela genuslistan om ’skandalen’; ”I dag visar det sig dock att flera olika genusvetare landet runt stödjer Göteborgs Queerinstitut efter dessa avslöjanden. Det visar sig även att samarbetet varit mer långtgående än prefekten velat göra gällande.” ’Nyheten’ cirkulerade även snabbt mellan bloggare och tankesmedjor.
Tankesmedjan Axess, Timbro och deras stöttepelare är inga tillfälliga engagerade medborgare - eller ska man kanske säga ’skattebetalare’. När de som initierar dessa debatter är uttalade anti-feminister som i åratal ingått i organiserat högerliberal/konservativ verksamhet och systematiskt svartmålat feminismen och genusvetenskapens legitimitet, finns det anledning att ägna sig åt en viss källkritik och faktagranskning innan media börjar reproducera avsändarens verklighetsbeskrivning. Kanske inte från SvD, som ju är en aktiv producent av samma politiska agenda, men att en som Billing publicerats som kvalificerad källa i DN är ändå en bottennivå. I synnerhet borde någon ha ställt frågan om varför det seminariet med Queerinstitutet användes som en förevändning att måla Terror med bred pensel (istället för att göra kopplingen mellan genusvetenskapens dagordning till svenska samhällets demokratiska värdegrund, dess diskrimineringslagar och krav på likabehandling). Höstens genusdrev började en knapp månad efter att den kristna, anti-feministiska högerextrema Anders Behring Breivik mördade 77 unga socialdemokrater på Utöya. Kopplingen mellan Breiviks politiska manifest och de högeraktivistiska anti-feministerna är mycket påtaglig, i sin retorik, där ’multikulturalism, kulturmarxism och feminism’ får skulden för att det gått åt helvete för Europa. Därmed kan man tänka sig att det var rätt bekvämt för delar av högersidan att rikta uppmärksamheten bort från kopplingen med terroristen Breivik och istället koppla ihop honom och hans groteska handlingar med, ja just det, queerfeminism, genusvetenskap och vänstersidan som står för allt det som Breivik dödade för: jämlikhet, frihet och anti-rasism (ett spår som följdes senare upp i debatten om Scum-manifestet)
Svag argumentation
I flera inlägg i Axess buntar Johan Lundberg ihop allt dåligt på en gång; alla genusvetare som på något sätt bidrar med kunskap till rörelser, t ex i inlägget ‘Statsfinansierade revolutionärer’ (Axess webb-tidning 25/8), där genusvetenskap och intersektionalitet = våld & vänster; ”Det intersektionella tänkandet - där feminism, antirasism, hbtq-aktivism och antikapitalism blandas - har också kommit att fungera som ett ideologiskt fundament för 2010-talets autonoma vänsterrörelse. Staten ställer beredvilligt upp med miljonbelopp till föregivet antirasistiska organisationer och på universiteten flödar pengarna till forskare som ger den autonoma och våldsbenägna vänstern intellektuell legitimitet.” I inlägget hänger han ut och förtalar även namngivna akademiker som håller på med kritiska maktanalyser av genus, sexualitet och etnicitet från i synnerhet en anti-rasistisk grund. Varför? För att ha pratat på seminarier arrangerade av anti-rastistiska föreningar. Ja, argumentationen är faktiskt inte bättre än så.
I sin respons på kritiken gjorde även prefekten vid Institutionen för kulturvetenskap, där genusvetenskapen sorteras in, fullständig avbön genom att gå med på anti-feministernas premisser. Hon dementerade inte bara samarbetet med utan även ‘allt samarbete med ‘såna rörelser’ (GP 22/8). Vi, som har ansvar för att genom tredje uppgiften bidra till samhället med den kunskap vi skapar, ska alltså inte bidra med kunskap om hur samhällets maktrelationer påverkar grupper av människor till grupper som arbetar med att förändra dem? Vidare har Göteborgs universitet antagit en policy om att just samarbeta med andra aktörer – (men det var kanske näringslivet man hade i tankarna?). Lena Martinsson på Institutionen för genusvetenskap gjorde dock ett reflekterande och nyanserat inlägg om samarbetet där hon markerade att man tog avstånd från all bruk av våld.
Reaktion på förtryck
Queerinstitutet är inte ensamma om att använda ett krigsmetaforiskt språk. Symboliskt våld har använts som konstnärligt uttryck för att sätta makt, förtryck och sårbarhet på sin spets. Målet för Queerinstitutet med ’att använda en konfliktorienterad strategi är att inte ofarliggöras eller hamna i en liberal tolerans där makthierarkier fortsätter existera - även om de säger sig arbeta ’nästan uteslutande med glädjefulla, livsbejakande metoder som främjar kreativitet och njutning’. Enligt Olof Kriström, som i en intervju kommenterade debatten kring samarbetet, är det symboliska våldet: ’ett sätt att rucka på respekten för den givna makten, en kod som vill signalera radikalitet, ett terapeutiskt grepp för att hantera frustration och ilska eller en absurdistisk humor.’ Strategin följer i queeraktivismens fotspår, som spåras tillbaka till bland annat amerikanska Queer Nations manifest från 1991. Det kan tolkas som en stark reaktion på år av förtryck och hat mot hbtq-personer, med bland annat fruktansvärd behandling av homosexuella hiv-smittade och aids-sjuka – och assimilationsstrategier från homorörelsens sida. Ilskan är inte snygg, hövlig eller dialogorienterad. Den kritiserar normens premisser och kräver högljutt av omvärlden att lyssna på vreden för att förändra maktens premisser.
Om våldssymbolik och krigsmetaforer som kulturella uttryck och förändringsstrategi klingar särskilt bra sådär direkt efter ett attentat (och även efter det våldsbejakande upproret i London som pågick ungefär samtidigt som debatten) är en annan sak – det gör det ju inte. Mer än något annat kan man kanske säga att det blev en lättspelad boll till anti-feministerna eftersom det finns en relativt naiv förankrad syn på ’våld’ vs ’icke-våld’ (något som också blev tydligt i Scum-drevet i november), som gjorde det lättare att legitimt angripa det samarbete som ägde rum på GU. Att påstå att en kulturförening som försöker skapa ett mer rättvist och mindre heteronormativt samhälle skulle ha något gemensamt med högerextrema och rasister som med direkt våld kämpar för vit makt, mer patriarkat och heterosexism är dock absurt. Istället för att blint gå med på de lögnaktiga bilder som Billing, Lundberg med flera ritar och förankrar genom sina ondskefulla nätverk, borde frågan även ställas kring vilken berättelse om våld, ideologi och makt som har hamnat helt i skymundan. Medan debatten i norsk offentlighet till viss grad har ägnats åt en viss självreflexiv kritik (även bland vissa högerpolitiker), kring den rasistiska retorik och verklighetsbeskrivning som etablerades i mediedebatten under lång tid innan katastrofen var ett faktum på Utöya, finns inte spår av denna hos de tanksmedjande högeraktivisterna i Sverige eller de som borde bevaka dem. Och det är verkligen skrämmande.
