Det är Strindbergsår i år, bevars. Som om det inte alltid vore det, hinner jag tänka i mitt stilla sinne när jag granskar teatrarnas vårrepertoar. För Strindbergsår eller inte, den mångsysslande, kvinnohatande nationalskalden spelas så gott som alltid på de svenska scenerna.
Och inte bara där, Strindberg är vår i särklass mest internationellt kände dramatiker. Världen över bevittnar publiken fröken Julies självmord och Ryttmästarns tvångtröja med regelbundna mellanrum.
Ändå klagas det här och där på att Strindbergsåret inte uppmärksammas tillräckligt (jämförelser med Norges satsning på Ibsenåret har till exempel gjorts till den senares fördel). När jag luskade runt på nätet hittade jag en särskilt intressant belackare av de otillräckliga resurserna. Han spekulerade i om det relativa sparandet på krutet var en medveten mörkläggningsgärning av politiskt korrekta makthavare eftersom Strindberg "anses" antifeministisk.
Detta kom mig att fnissa av flera anledningar. För det första för att Strindbergs antifeminism nog får anses vara ett vedertaget faktum. Den var ju sannerligen ingenting han själv stack under stol med. Snarast satte han en stolthet i att med alla medel bekämpa den starka våg av kvinnorättsrörelse som svepte fram under 1880-talet.
Många av hans pjäser är skrivna i direkt polemik med de verk av feministiska kvinnor som spelades flitigt under hans samtid. Men som dessvärre fallit i glömska och halkat ur teaterhistorien och först nyligen uppmärksammats i projekt som Modärna kvinnor på Stockholms stadsteater och Riksteaterns Spetsprojekt.
Men min fnissighet bottnade också i något annat. För trots att jag själv och många kulturintresserade feminister med mig, gärna svär över att ständigt behöva utsättas för Strindbergs kvinnohat i teatersalongerna, har jag sällan hört någon som inte avslutar sin svada med ett lite uppgivet "men han var ju en fantastisk författare".
För det var han. Det är han. Det finns vissa av hans pjäser som aldrig undgår att trollbinda mig. Fröken Julie och Fadren, till exempel. Trots att just dessa två kan tjäna som typexempel på Strindbergs hätska kvinnosyn.
Den konstnärliga kraften i verken får dem att expandera och bli större än ideologi. Större än sin författare, inte riktigt gå med på att gå honom till mötes. Liksom mot hans vilja kräva medkänsla med Julie och sympati för Laura i Fadren.
Och på samma gång som de på ett intellektuellt plan underblåser polariseringen mellan könen, motverkar de den på känsloplanet genom att avkräva oss den inlevelse och empati som stor konst kan framkalla. Det är ingen naturlag att den gör det, men den kan.
När det gäller Strindbergs extrema kvinnohat är de flesta kännare överens om att den bottnade i hans totala oförmåga att vara objektiv. Från att ha varit positivt inställd till kvinnors rösträtt utvecklade han i takt med sina äktenskapliga misslyckanden ett blint raseri. Men just den tvångsmässiga subjektivitet som skapade antifeministen Strindberg är förmodligen det som gör hans konst så kraftfull.
För det fina i kråksången är liksom att samma oförmåga att lyfta blicken från det egna jaget skapar trångsynt ideologi, kan väl gestaltade i konst hitta en allmänmänsklig klangbotten som väcker förståelse också för det mest främmande.
Så nej, åtminstone ur mitt feministiska perspektiv finns inget önskemål om att mörka Strindbergs betydelse. En värld utan hans verk vore en fattigare värld. Trots att hans pjäser retar mig till vansinne lika ofta som de berör. Även om jag sannerligen tycker att den frekvens med vilken han spelas gärna finge matchas av verk av de bortglömda kvinnor han polariserade mot.
Nej, någon feministisk munkalve på konsten är verkligen det sista jag eftersträvar. Snarare önskar jag verkligen, verkligen, verkligen att Strindbergs nutida ideologiska efterföljare skulle börja skriva pjäser istället för näthat.
