Karin Lenke tyckte att tre mil på längdskidor lät som en oöverstiglig utmaning. Men vännen och arbetskamraten Mathilda Piehl övertygade henne om att det var fullt möjligt. Ämnet kom upp när de över en lunch diskuterade hur det skulle vara att göra en Tjejklassiker.

Inte långt därefter hade det som från början mest var en galen idé blivit en seriös plan. Karin och Mathilda, till vardags chefredaktörer på RFSL:s tidning Kom Ut, bestämde sig för att genomföra klassikern tillsammans med Emy Åstrand och Kajsa Sparrefors (som inte är med vid intervjutillfället).

För Emy Åstrand, student och vårdbiträde, dök tankarna på att göra en klassiker upp i samband med att hon slutade röka. Hon behövde något nytt att fokusera på – cykling blev svaret. Förra året körde hon tillsammans med Mathilda det 15 mil långa loppet Halvvättern. De anlände till Motala en dag i förväg, lagom för att få se drygt 6 000 tjejer starta i Tjejvättern.

Emy, som tidigare hade känt en viss skepsis inför tjejlopp, blev upprymd.
– Det är ovant att se så många tjejer på samma gång, som gör sunda saker med sin kropp. Genom min uppväxt har idrott varit ganska manligt. Det har gjort att jag har känt att jag har behövt hävda mig i idrottsliga sammanhang och kanske fokuserat mer på det än på att odla mitt intresse för idrott, säger Emy.

Deltagandet i Halvvättern 2011 gav mersmak. Foto: Tora Greiff Bergström

Första loppet i Tjejklassikern för Mathilda, Emy och Karin består av tre mil skidåkning i Dalarna den 11 februari. Därefter återstår cykling, simning och löpning innan Tjejklassikern är avklarad. Alla tränar för fullt inför skidloppet, men Karin har ännu inte betalat sin anmälningsavgift.

– Det kanske säger något om mitt lilla tvivel på om jag ska klara det. Det är en rädsla för mig – att jag inte ska klara det. Men då har jag mina supporters här, säger hon och skrattar.

Karin säger sig vara den i gänget som har minst erfarenhet av idrott och träning.

– Jag skulle aldrig göra det här om jag inte hade er! säger hon med eftertryck.

Hur mycket betyder det för er, att det bara är kvinnor med i loppet?

– Jag tror inte jag hade anmält mig annars. Jag skulle nog inte ha något emot att åka i ett blandat lopp, men det ger en annan känsla, kanske någon slags gemenskap, säger Karin.

För Mathilda är det inte särskilt viktigt att loppet enbart är för tjejer. Hon gillar att tävla och lockas framförallt av tävlingsmomentet.

– Men för väldigt många betyder det nog jättemycket. Sport är något man förknippar med män; det har varit förbjudet för kvinnor att sporta i tron att det har kunnat skada de reproduktiva organen och det har funnits väldigt mycket konstiga föreställningar om kvinnor, idrott och sport. Och det lever ju fortfarande kvar, säger Mathilda.

Alla tre tror att det finns en betydande tröskel för många kvinnor att anmäla sig till tävlingslopp. I det sammanhanget kan tjejlopp fylla en viktig funktion, genom att minska steget för kvinnor som annars inte skulle idrotta. Men Mathilda hoppas att könsuppdelningen på sikt blir onödig.

– Idealet måste ju vara att alla klasser är öppna för alla och att tjejer och killar får samma träningsmöjligheter, lika mycket tid på träningsarenorna, lika mycket sponsring och pepp och allting sådant. Att man kan träna och tävla tillsammans och inte behöver tjafsa om tjejlag och killag. Men steget är ganska långt dit, säger hon.

Mathilda Piehl efter Halvvättern 2011. Foto: Tora Greiff Bergström

Än så länge tycks det dock finnas en stor efterfrågan på lopp som bara är till för tjejer.

– Det är sjukt många som anmäler sig till Tjejvättern. Uppenbarligen finns det ett starkt behov av att samlas på det sättet, säger Emy.

Det sticker ändå lite i ögonen på Emy att Tjejklassikerns lopp är en tredjedel av sträckan jämfört med den längre varianten av En svensk klassiker. Det förstärker bilden av att tjejer är mindre fysiskt kapabla än män, anser hon, samtidigt som det inte är någon slump att tjejloppen är kortare.

– För personer som har blivit uppfostrade som tjejer ingår det i ens könsroll att inte använda sig av sina kroppar på samma sätt. Jag har till exempel idrottat mycket, men inte blivit pushad på samma sätt som mina brorsor. Och brudar som spelar fotboll på högre nivå måste ha heltidsjobb för att kunna göra det medan snubbar kan göra det avlönat – klart som fan att det skapar andra förutsättningar för att bli bättre fysiskt kapabel, säger Emy.

Men är det vettigt att beskriva ett lopp som ”tjejlopp”? Mathilda och Karin tror att prefixet ”tjej” är en viktig av marknadsföringen, en detalj som är avgörande för att många kvinnor ska anmäla sig.

– Då vet man att man inte behöver bli flåsad i nacken av någon hurtbulle som ska köra om och kolla in ens röv. Men det finns ju fortfarande andra saker man kan göra som är blandat. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det är bra att det finns ett smörgåsbord av alternativ för att få alla människor – i det här fallet kvinnor – att röra på sig, säger Karin.

Hon tycker inte att begreppet ”tjejlopp” är särskilt problematiskt. Något som däremot är problematiskt är om personer som själva identifierar sig som tjejer inte får delta.

– Det är inte så mycket som förenar alla som åker sådana lopp mer än att vi råkar ses som tjejer, utan problemet är snarare om det finns tjejlopp som inte är öppna för transpersoner. Då handlar det mer om att ta begreppet tjej och fylla det med innehåll från vårt håll, vi kan ju göra det tillsammans, säger Karin.

Men på lång sikt vill ni att alla ska kunna tävla tillsammans oavsett kön, om det fanns lika förutsättningar?

– Ja. Vi vill ju upplösa könskategorierna, säger Karin, för en sekund allvarlig innan alla börjar skratta.

Innan alla har lika förutsättningar inom idrottsvärlden, tror de dock att det behövs speciella evenemang för vissa grupper.

– Om man ska prata om grupper som har svårt att ta sig in i idrottsvärlden – som behöver särskilt fokus och särskilda insatser – så är det hbt-personer och speciellt transpersoner, säger Mathilda.

Vi hinner med ett sista ämne innan det är dags att sätta punkt. Emy, Karin och Mathilda befinner sig alla tre i ett feministiskt sammanhang. Möter deras idrottssatsning några reaktioner bland feminister som kanske har vänt sig bort från sportvärlden i trötthet över sexism och könsstereotyper?

– På gymnasiet, när jag började hänga i feministiska kretsar, var idrott verkligen inte något som uppmuntrades. Snarare skulle man – förutom dricka alkohol och ligga med killar – ligga i en soffa och kolla på film och äta chips. Och det kan jag nog känna fortfarande ibland, säger Emy.

Mathilda känner igen beskrivningen.

– Jag undrar om det kan ha att göra med kampen mot ohälsosamma kroppsideal, att det blir som en motreaktion. Jag känner verkligen igen det där att det är fult att bry sig om sin kropp – det spelar ingen roll om man gör det för att man vill vara smal eller för prestationen eller för att man tycker det är kul. Men det hänger väl också ihop med att det är så förknippat med utseende, hur kroppen ser ut och inte vad den gör. Man är så van att tänka på kvinnokroppen på det sättet.

Feministiskt Perspektiv kommer att följa hur det går för Emy, Karin, Mathilda och Kajsa i Tjejklassikern.