Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg. Sven-Erik Österberg och Stefan Löfven. Båda födda i mitten av 50-talet, den ena uppvuxen i Ådalen, den andra med förflutet i Skinnskatteberg, både med en facklig bakgrund. Båda män. Båda vita män. Här ska det inte chansas. Tillsättningen av Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg drar tankarna tillbaka till ett homogent 1900-tal, doftar nostalgi och skogsarbetare utan skogsmaskiner. Ett celldelat patriarkat snarare än delat ledarskap.
Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg torgfördes under torsdagen som en duo som ska ena, samla och till och med utveckla partiet trots att de tillsammans signalerar återgång och tradition. I stället befäster de den svenska arbetarrörelsens kanske segaste splittring; den mellan könen.
Dåliga argument
Inget cementerar svensk arbetsmarknadssegregation starkare än fackföreningsrörelsens uppdelning i kvinno- och mansförbund. Inte bara arbetar män i traditionella mansyrken och kvinnor inom traditionella kvinnoyrken - de är också organiserade därefter. Och lönesatta. Stefan Löfven är den fackliga ledare som, genom fusionen av de tunga industrifacken, har satt p för det enda reella jämställhetspolitiska förslag som funnits uppe på förhandlingsbordet i Sverige: jämställdhetspotten. Med mycket dåliga argument dessutom. Han skyllde bland annat på att det skulle missgynna de få kvinnor som var organiserade i industriförbunden.
Sven-Erik Österberg må ha varit en högerhand åt Mona Sahlin, men han var sannerligen inte en progressiv sådan. Tillsättningen av tydliga fackliga profiler hade kunnat vara både vasst och nyskapande – visat på etnisk bredd, solidaritet över köns- och förbundsgränserna och stärkt arbetarrörelsen genom att just ena snarare än splittra mellan könen, mellan höger och vänster. Mellan svenne och blatte. I stället valde ”det mäktiga verkställande utskottet” och partistyrelsen yttersta högern av arbetarrörelsen. Mannen närmast Svenskt Näringsliv vid förhandlingsbordet. Därmed tjocknar det verkligen i den politiska mitten.
Larm når inte fram
Alliansregeringen, och främst moderaterna, lyckades vinna valet 2006 genom att yttersta högern av socialdemokraterna - de mest välbärgade männen närmare bestämt – tog klivet över blockgränsen. Nu har de ytterligare en företrädare som står där och nosar på luften på andra sidan blocket.
Samtidigt är det just vad alla forskare Europa över varnar för. Att den politiska tätheten i mitten skapar klyftor, segregation, våld och konfrontationer. Men larmen når tydligen inte in dit till mitten. Inte heller in i bunkern på Sveavägen.
