De som i första hand driver PAS-teorin (Parental Alienation Syndrome), och kräver att den ska erkännas, är papparättsorganisationer. Det gäller runt om i världen: Men and Father's Rights i England, Fathers for Life i USA, Fathers4Equality i Australien.
Att pappor ska erkännas som kompetenta föräldrar är ett huvudkrav för PAS-anhängarna. Det är något som även feminister driver, både i Sverige och internationellt, men då i krav på gemensamt ansvar i föräldraförsäkringen. Argumentationen för PAS däremot utgår oftast från en klart uttalad anti-feminism – och att kvinnor betraktas som onda. Många inom papparättsrörelsen beskriver att det uppstått en ”epidemi” av PAS i västvärlden, eller att nästan alla påståenden om sexuella övergrepp egentligen är falska. Ord som ”feminazi” eller ”femifascism” förekommer även bland i samhället väletablerade personer som driver PAS.
Ett exempel är Nils-Göran Areskoug, biträdande professor i tvärvetenskap, läkare, docent i musikvetenskap, pianist och tonsättare. Han har skrivit ”Föräldraalienation och psykosocial barnmisshandel” i Strömstadsakademins ”Inre och yttre verklighet” (2011).
Extremistisk egofeminism?
Nils-Göran Areskoug skriver att ”det goda föräldraskapet” måste skyddas ”från destruktiva krafter”. Han hänvisar till att Pär Ström har identifierat en sådan kraft, nämligen ”en extremistisk egofeminism som glömmer barnens behov och brutaliserar könsdebatten”. (hans kursivering) Areskoug skriver vidare att ”Inhemska försök att varna för en 'perverterad' form av femifascism i Sverige har först nyligen uppmärksammats i internationella media.”
I sin text utvidgar Areskoug sedan Gardners PAS-teori till att att bli en manipulation som mödrar och mormödrar kan göra tillsammans, något han kallar ”intergenerational” PAS. Han skriver om hur ”godtrogna släktingar och vänner” dras med i mammans ”patologiska behov” och ”iskalla egoism”. Så småningom kan även socialtjänst och polis (som då kallas ”PAS-facilitators”) dras in i mammans sjukdomsgörande av barnet, så att de tillsammans kan ”handgripligen jaga bort fadern vid umgängesbesök”.
Nils-Göran Areskoug skriver att mamman ibland inte bara motsätter sig att pappan ska ha umgängesrätt med det barn som har sagt sig varit utsatt för sexuella övergrepp av fadern, utan att hon också vill att pappan ska avstå från umgänge med barnets syskon – även då syskonet ”är av annat kön”. Areskoug konstaterar att denna särskilda inställning ”tyder på att störningen är global och ligger på psykosnivå”.
Detta är enligt Areskoug en psykos som kan komma att omfatta hela samhället: ”Feminism kan användas som förevändning och falskt rättfärdigande av ett patologiskt föräldrabeteende som riskerar att trigga en kollektiv psykos som vunnit politiskt stöd.”
Jämför med förintelsen
”Sociodynamisk påminner detta fenomen om den passivitet som präglade omgivningens sociala förhållningssätt inför judarnas förintelse under andra världskriget”, skriver Nils-Göran Areskoug. Konsekvensen av denna samhällets allt stegrande ”förintelse” av ”barns för sin normalutveckling betydelsefulla känsloband till ena föräldern” blir därmed till vad han kallar ”Förintelsen del två”.
Ansvaret för detta bär det samhälle där feminismen blivit ”statsreligion”: ”I skrämmande analogi med bilden vid Holocaust är det inte möjligt för den sjuka föräldern att bedriva sin psykosociala misshandel av barn utan det stöd som myndigheter och lag ger och som berövaren åberopar, inte sällan med advokaters och polisers benägna biträde.”
Den störda kvinnan
Nils-Göran Areskoug skriver att det gäller att sortera ut ”den försvinnande andel verkliga incestfall som förekommer vid vårdnadstvister”. Han fortsätter: ”Epidemiologiskt har PAS ansetts vara mer varaktigt, incidensen i populationen mer frekvent och i de svåra fallen lika eller mer skadligt än andra former av abuse. I ondskans kvantitativa balansräkning pekar statistiken på att PA utgör det större samhällsproblemet då den totala skadan och måttet av lidande som förtalsepidemin mot pappor förorsakar drabbar både barn och vuxna.”
Denna ”epidemi” är skapad av den störda kvinnan. ”Gardner har funnit att det oftast är specifikt och djupt personlighetsstörda, histrioniska* och starkt egocentriska (i extremfall egotiska**) mödrar – med bestående oförmåga att förstå och skilja barns behov från sina egna – som drivna av sjukdomsvinst och kontrollbehov – med nedsatt impulskontroll och utan hänsyn till andra iscensätter sin PAS-agenda.”
Skräck för utplåning
Nils-Göran Areskoug anser att ”klyftan” mellan könen ”har historiskt aldrig varit så djup som nu” och påpekar att detta gäller ”samtidigt som gentekniken snart kan erbjuda enkönad reproduktion med artificiella inkubatorer”.
”Människan står idag vid en skiljeväg som individ och som art. Närmare absolut ondska än förintelsen av faderskapet – rätten till utövande av det goda föräldraskapet – och därmed i värsta fall en permanent destruktion av barns relation till ena föräldern kommer man inte.”
Inget barnperspektiv
Nils-Göran Areskougs anti-feministiska retorik om PAS kan jämföras med den retorik som återfinns i dagens rasisters tal om islam – en jämförelse som Feministiskt Perspektiv har uppmärksammat redan i en tidigare artikel. Det är ett retoriskt ”underdogperspektiv” som vänder uppåner på maktförhållandena i samhället.
Areskoug jämställer att ”frånta ett barn sin pappa” med nazismens krigsförbrytelser – ”Förintelsen del 2” – och de som bär ansvaret för denna är enligt Areskoug mammor, uppbackade av det samhälle som gjort feminismen till ”statsreligion”. Men vilket ansvar har då pappor? Är det inte lika ”förintande” för faderskapet när en pappa själv väljer att överge sina barn?
Om det står ingenting i Nils-Göran Areskougs text.
– Som med så många andra av de frågor vi möter, behöver jag stanna upp och fråga mig själv vad som kommer ut av detta, sa Annelies Hagemeister, biträdande professor i socialt arbete vid Minnesota State University-Mankato, i en intervju om PAS i den amerikanska tidningen Social Work Today. (1)
– En stor del av denna ”parental alienation” är så mycket mer fokuserad på hur föräldern såras eller kränks; jag känner att vi glömmer vad som händer med barnen.
Flera av papparättshemsidorna hänvisar till Nils-Göran Areskoug, exempelvis skriver Joakim Ramstedt (Daddys) om den beskrivna texten: ”Detta är det bästa jag någonsin läst om 'parental alienation'”.
Not:
1. Revisiting Parental Alienation Syndrome – Scientific Questions, Real World Consequences – intervju i tidningen Social Work Today, Vol. 9, No. 5, sidan 26.
* histrionisk personlighetsstörning = psykiatrisk diagnos som innebär starka känslouttryck, ett orimligt stort behov av uppmärksamhet, och ett olämpligt förföriskt uppträdande. Personen kan vara överdrivet livlig, flirtig, och dramatisk i sina gester och känslouttryck. Personen söker ständigt efter uppmuntran och godkännande, och är mycket känslig för kritik. Han eller hon vill vara i centrum av uppmärksamheten och är ofta lättpåverkad av andra människor.
Källa: Landstinget i Uppsala
** egotisk = en som oupphörligen och på ett skrytsamt sätt talar om sig själv och vad den uppnått.
