På fredag har regissören Lynne Ramsays Vi måste prata om Kevin (We need to talk about Kevin, 2011) premiär. Filmen baseras på amerikanska Lionel Shrivers kontroversiella roman med samma namn och är ett spännande och välgjort formexperiment, med en högre budget än Ramsay brukar ha.
Vi måste prata om Kevin lanseras som ett slags modern uppföljare till Roman Polanskis klassiska rysare Rosemary's Baby(1968): vad skulle hända om allt gick fel? Om ditt barn skulle komma att bli en massmördre – varje förälders mardröm?
Vi måste tala om Kevin är en snygg film. En tämligen samlad kritikerkår har omfamnat den i ett mindre regn av priser och nomineringar: 14 vunna priser så här långt och 29 nomineringar, varav Golden Globe, Barfta-priser och Oscars är de tyngsta.
Liksom romanen tar den sig an historien om Kevin (Jasper Newell, Rock Duer och Ezra Miller), som begår en fiktiv skolmassaker. Den är berättad ur modern Eva Khatchadourians (Tilda Swinton) perspektiv och frågar sig huvudsakligen hur det kunde komma sig att medelklassonen kunde bli en kallhamrad mördare?
Poetisk och subtil
Filmen är inte rakt berättad. I skärva efter skärva blandas nuet med återblickar ur det förgångna. Ur mosaiken framträder bilden av ett problembarn, svartsjukt och utåtagerande. En mamma som inte klarar av situationen, handfallen inför Kevins utmanande sätt. Måste en moder verkligen älska sitt barn? Även om inte kärleken tycks besvarad?
Fadern Franklin (John C. Reilly) är en perifer figur som snarare tycks uppmuntra Kevins agerande gentemot Eva, än medla mellan dem. Den yngsta dottern Celia (Ashley Gerasimovich) är i stort behov av det mesta, och den som verkar bekräfta Evas kärlek.
Lynne Ramsays samlade bild av medelklassfamiljens värld blir intrikat och mångbottnad. Poetisk och subtil, genererad genom väven av bilder och musik, ofta i kontrapunkt och närgånget.
Den skotska filmskaparen Lynne Ramsay, har inte gjort någon långfilm sedan 2002 års Morvern Callar, ett slags uppföljare till hennes tidigare Ratcatcher (1999). Båda filmerna uppmärksammades särskilt för sin stil som kanske kan beskrivas som poetisk diskbänksrealism. Säregen nog att få henne att framträda som auteur i Ken Loach och Mike Leighs efterföljd.
Inga thrillermoment
Filmarens särart verkar perfekt för denna berättelse, i en intervju i engelska the Guardian, säger Lionel Shriver att hon valt att inte lägga sig i Lynne Ramsays filmskapande, men att hon rått filmaren att lägga mindre vikt vid bokens thrillerelement för att istället fokusera på den inte helt trovärdiga berättaren och tvetydigheten i vem som egentligen bär ansvaret.
Shriver berättade vidare i Guardianintervjun att hon sagt åt Ramsey att ”filmen måste visa, redan från början att den handlar om en moder vars son slutligen kommer att döda flera barn – och varför detta händer? Frågan måste vara, varför? Vi vill definitivt inte göra en film där reaktionen skulle bli ’Åh. Vilken överraskning, Kevin dödar sina klasskamrater.’ Det ska filmpubliken redan veta.”
En invändning mot filmen är kanske att det senare inte riktigt fungerar för den som inte läst boken eller förhandstexter. Morden begås inte förrän mot slutet av filmen. Före dess har brottet antytts men inte specificerats.
Briljant Swinton
Den i alla avseenden tyngsta rollen i filmen, Eva, spelas av en briljerande Tilda Swinton. Eva är en i ett pärlband riktigt tunga kvinnoporträtt hon tecknat, de allra flesta och bästa i samarbete med filmaren, konstnären och aktivisten Derek Jarman(1942 –1994).
Ett samarbete hon inledde med vackra Carravagio (1986). Det var hos honom som hon kom att spela mot självaste Laurence Olivier, i dennes sista filmroll, i War Requiem (1989), en film baserad på Benjamin Brittens stora antimilitaristiska musikstycke.
För en bredare publik blev hon känd genom sin titelroll i Sally Potters tappning av Virginia Woolfs roman Orlando (1992). Liksom Jarman var, är Potter en mycket politisk filmskapare, båda intresserar sig för könsmaktsfrågor och är politiskt socialister.
Tilda Swinton beskriver filmen, i en intervju med New York Times som en förälders absoluta mardröm. Och hon framhåller det faktum att filmen är en partsinlaga. Eva är helt enkelt ingen trovärdig berättare, vem vet vad som är rena fantasier i det som berättas, frågar hon sig.
Könsmaktsordningens moderskapsroll
Berättelsen är visserligen extrem, men alla som är föräldrar kan känna igen sig i den. Frågan vi som föräldrar ofta brottas med; om våra barn skulle bli något annat än de vi förväntar oss av dem?
Det är könsmaktsordningens moderskapsroll som ligger under luppen i Vi måste prata om Kevin. Tilda Swinton framhåller att hon inte skulle gjort rollen om hon själv inte vore förälder.
Själv säger hon att hon är lyckligt lottad: kärleken och det djupa intresset i hennes tvillingar drabbade henne då hon första gången såg dem: men för miljontals kvinnor händer det helt enkelt inte, och för miljontals barn till kvinnor händer det inte heller.
Hela tiden påminns vi om moderns plikt att älska sitt barn förbehållslöst, och att kärleken måste vara besvarad. Så den grad att de som inte känner likadant måste hålla tyst om det. Det är ovanligt att filmer tar sig an ett så tabubelagt ämne.
