Var var du under natten? frågar Clarice Lispector oss. Jag? Jag försöker faktiskt leva under dagen. Under gryningens, ljusets och klarhetens tid. På natten somnar jag och låtsas att natten somnar med mig.  Jag ignorerar hennes flämtande andetag. Skymningen har för mig alltid varit dagens ögonlock som släcks, inte någonsin har jag velat tänka att skymningen faktiskt kan vara nattens ögonlock, som öppnas.

Jag läser Lispectors text Où étais-tu pendant la nuit? och blir intresserad av natten. Lispector får mig att undra om vi inte fortfarande lever i upplysningstiden där dagens invånare bestämmer dagens värden. Kanske kan vi läsa denna text som en uppmaning att närma oss nattens främmande, skrämmande miljö. Kanske är det dags att vi låter natten och de som bor där att tala.

Clarices devis

Clarice Lispector (1920-1977) var en brasiliansk författare som med sin originella litteratur fått en stor plats exempelvis i den franska feministen Hélène Cixous filosofi. Lispectors mest kända verk är A Paixão segundo G.H. (1964), Água Viva (1973) och A hora da Estrela (1977) och Onde estiestes de noite (1974).

Den sistnämnda, som på franska heter Où étais-tu pendant la nuit? är en novell publicerad i en novellsamling med samma namn. Det är svårt att försöka återge handlingen i denna text då en sådan inte låter sig finnas.

Det är natt när vi träder in i berättelsen och vi konfronteras omedelbart med mörkrets abjekta varelser som med svårighet rör sig i hennes månupplysta landskap. Texten är konstituerad av en mängd olika gestalter, figurer och miljöer. Lispectors text är som ett collage av irreguljära former som bildar osammanhängande mönster.

Vi möter Elle-Il eller Il-Elle som återkommer i texten. Hon-Han är en androgyn obegripligt vacker varelse som på jakt efter fara vandrar omkring i mörkret. Tillsammans klättrar vi uppför höga berg, blickar ner i djupa hav och in i oss själva i sällskap av en slaktare, en journalist, en dvärg eller en präst, alltid är vi omhuldade av nattens mörker. För mig korresponderar de olika figurer Clarice presenterar med det den franska feministen och psykoanalytikern Julia Kristeva benämner det abjekta.

Ett abjekt gränsland

Det abjekta är för Kristeva den plats dit vi har förvisat allt som inte bidrar till uppehållandet av vår koherenta, rena, enade identitet. Till det abjekta hör således allt som är blandat, orent och multipelt. Det abjekta är inte ett subjekt eller ett objekt utan snarare denna plats dit vi har förskjutit vår identitets avfall. Det abjekta är för Kristeva en ”carrefour de phobie, d’obsession et de perversion…” (1), en korsning av fobi, besatthet och perversion.

Om vi betraktar det abjekta utifrån Clarices text så skulle jag vilja säga att nästan alla figurer som hon presenterar rör sig i det abjektas gränsland. Il-Elle eller Elle-Il är exempelvis varken möjlig att placera i ett specifikt kön eller möjlig att determinera som ett enat subjekt. Hon-Han blir således en abjekt varelse då Han-Hon placerar sig utanför en tydligt avgränsad begriplig subjektsposition.

Où étais-tu pendant la nuit? tillåter oss att omformulera våra tankar kring hur kunskap och identiteter skapas och presenteras. I Clarices obskyra dunkel kan vi, tror jag, både undersöka gränserna vi dragit kring vår identitet, deras godtycklighet och samtidigt finna en ny metod för kunskapsproduktion, en produktion som är trevande, känslosam och osäker, precis som en promenad i den mörkaste av nätter. Lispector frågar oss: om vi låter våra ögon vänja sig vid mörkret, vad skulle vi då kunna se? Om dagens människor och dagens värden alltid bestämt både vad som är kunskap samt hur denna kunskap ska produceras, vad vet vi då egentligen om vad vi skulle kunna lära av nattens invånare?

För Clarice Lispector sticker det ljus dagen skänker i ögonen. Det ger oss inte klarhet utan tvärtom, vi kan inte se i dagens förblindande ljus: ”dans la lumière aveuglante du jour” (2), utan det är då detta släcks som vi kan börja se klart. För Lispector är det i nattens becksvarta mörker, där vi inte alls kan se, som vi ser som klarast. Nattens mörker är både ärligare, klarare och tydligare än det dagsljus vi vant oss vid.

Lispectors text ställer två centrala frågor, dels frågan om vilka kroppar som producerar det vetande vi kallar allmängiltigt, men kanske framför allt frågan om hur detta vetande kommer till, vilken metod som använts. Clarice påminner oss om att om vi låter andra kroppar berätta verkligheten så kommer vi lyssna till andra berättelser. Om vi låter de mångformiga, multipla, komplexa, icke-koherenta kroppar vi är att tala så kommer en annan historia att skrivas.

En hel värld att (lära) känna

Jag finner hos Lispector verktyg för skapandet av en alternativ metod för att tillskansa sig vetande som bryter med den metafysiska logikens förnuftsorienterade jakt efter sanning. Kanske kan man säga att vi hos Lispector istället för ett sökande efter sanning enbart finner ett sökande, en trevan. Likt en promenad i den svarta natten tvingar hon oss att känna oss fram, att smaka på texten, att lyssna till den. Det finns ingen logik att finna eller sanningen att avtäcka, vi finner enbart olika fragmenterade berättelser.

Att läsa Clarice Lispector är att avsätta tid, vi kan inte skynda oss igenom hennes trånga passager utan att fastna, vi måste lägga oss ner och kräla oss igenom, åla oss fram, låta hennes språk smutsa ner oss, tillåta oss att känna det besvär, den njutning, det äckel som hennes texter i oss kan framkalla. Det finns texter som berättar om en annan slags verklighet, som vittnar om möjligheter att lämna ett linjärt, maskulint, tråkigt, enat tankesystem och som låter oss fantisera om ett multipelt, feminint, flytande universum.

Dessa texter som undersöker andra sätt att skriva kräver också andra sätt att läsa. Det är, skulle jag vilja säga, omöjligt att läsa Lispector utan att i läsandet av henne praktisera det förslag rörande en ny metod för behandlandet av text som hon själv implicit föreslår. En metod som är baserad i det taktila snarare än i det visuella, en metod som raserar distansen mellan mig och objektet, texten.

Lispector talar utifrån inifrån i sina berättelser, hon talar utifrån inifrån kroppen hos sina gestalter. På samma sätt som att Clarice Lispector inte placerar sig utanför, inte strävar efter att vara en hök som på avstånd tar sig rätten att återge en historia, så bör inte heller vi betrakta texter som landskap vi på avstånd åtnjuter eller återger. Clarice lär mig att betrakta texter som månupplysta landskap som jag endast kan få vetskap om om jag går så pass nära att jag kan låta mina fingertoppar urskilja dess konturer.

Det finns ingenting att förstå i Où étais-tu pendant la nuit? men det finns en hel värld att känna. Att vilja förstå är en maskulin förnuftsbaserad princip som vi inte bör följa om vi är intresserade av alternativa sätt att läsa och skriva texter. Att förstå Où étais-tu pendant la nuit? är att känna den.

Jag tror att vi ägnar oss alldeles för lite åt läsande. Åt läsande som trög, tidskrävande, omvälvande praktik. Åt läsande som i att umgås med texter, som i att älska (med) dem, som i att investera sig själv i dem. Texter är kroppar. Texten är jag eftersom att det är inuti mig som jag skapar min förståelse av den. Vill du (lära) känna mig? Om du vill (lära) känna mig så kan du inte stå därborta och titta på mig. Kom hit! Ta på mig, lukta på mig, smaka på mig. Förstår du mig/den? Jag hoppas att vi för dig för alltid förblir obegripliga.

Fotnoter:

(1) Kristeva, Julia, Pouvoirs de l’horreur: essai sur l’abjection, Seuil, Paris, 1980. s. 57
(2) Lispector, Clarice, Où étais-tu pendant la nuit?, Des femmes, Paris, 1985. s. 70