Fredsförespråkande kvinnoorganisationer har en lång historia i Sverige och har också bidragit till att ge landet en särställning på den internationella arenan för global konflikthantering. Nu befarar organisationer som Kvinnor för Fred och Operation-1325 att den svenska försvars- och utrikespolitiken slagit in på en väg som kommer att rasera det förtroende som tagit årtionden att bygga upp. Maj-Britt Theorin föreläste i lördags på ABF-huset om Sveriges relation till NATO som en del i Kvinnor för Freds studiecirkel.

Theorin var tidigare nedrustningsambassadör, nu jobbar hon aktivt i styrelsen för ”Operation-1325” som bland annat har ett nära samarbete med kvinnor från Israel/Palestina och Södra/Norra Sudan. Hon var också den första kvinnan i svensk försvarsutredning på 70-talet. De tre gyllene frågor hon fick lära sig att ställa var: Vad hotar oss? Vem är fienden? Hur ska vi försvara oss? Det är utifrån dessa frågor hon granskat vilken roll Sverige haft eller bör ha i exempelvis Afghanistan, Libyen och nu Syrien.

1325 är en säkerhetsresolution som ger kvinnor rätt att medverka i hela fredsprocessen som jämbördiga parter. Den antogs av parlamentet i EU år 2000. Theorin anser att de två viktigaste aspekterna av artikeln är dels att man erkänner kvinnor som offer för våld och förtryck i konflikter, men av kanske ännu större vikt är att resolutionen fastslår kvinnors rätt att på alla nivåer i samhället ha likvärdig bestämmanderätt i konfliktlösningar.

”Partnerskap för fred” första avsteget

Sveriges klassiska paroll i säkerhets- och fredspolitik har varit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, nu menar både Theorin, Kvinnor för Fred och flera andra att vi steg för steg går ifrån den gamla, framgångsrika linjen och bakom kulisserna närmar oss NATO mer och mer. Idén om alliansfrihet grundades i en stark tradition av fredsbevarande politik där inte minst kvinnorna varit mycket drivande. Så vad är det som har gjort att vi idag hamnat i ett läge där den svenska alliansfriheten tycks ha underminerats?

Theorin identifierar ett steg bort från denna linje som togs under den Socialdemokratiska regeringen av en enig riksdag. Det kallades ”partnerskap för fred” och motivet var att vi skulle öva försvar tillsammans med Ryssland och andra länder för att motverka misstänksamhet, det kom dock att bli en öppning som idag resulterat i att NATO kan ägna sig åt militärövningar både i Norrbotten och på Västkusten. Theorin hänvisar även till en artikel av Ingela Mårtensson där hon skriver att försvarsmakten begärt tillstånd att få utöka aktiviteten och använda skjutbanan i Göteborgs södra skärgård minst 115 dagar per år, jämfört med de 20 dagar per år som tidigare gällt. Detta skulle innebära att man får tillåtelse att släppa ut 2 ton bly och 1 ton koppar per år i naturen.

Länsstyrelsen i Göteborg har i princip godkänt förslaget, även miljödomstolen har ställt sig bakom detta med vissa mindre förbehåll. Mårtensson skriver att försvaret vill använda denna skärgårdsmiljö som en attraktiv plats för internationella militärövningar, de vill också använda den för att rekrytera svenska kvinnor och män till den internationella insatsstyrkan. Bakgrunden är att det 2004 presenterades en utredning vid namn ”Snö, mörker och kyla” som beskriver förslaget som en utvecklingsbar affärsidé. Dessutom vill man öka antalet skjutövningar över Vättern med fyra gånger dagens antal.

Aktivism i Sydkorea

En person som har personlig erfarenhet av arbetet med att informera och väcka opinion i de här frågorna är Gun-Britt Mäkitalo. Hon är med på föreläsningen som representant för Kvinnor för Fred och en av de mest aktiva i dag. Någon dag tidigare berättar hon över telefon att tanken med Kvinnor för Fred var att starta en ickehierarkisk organisation för att främja fredsarbete och motverka upprustningen under 70-talet. De ville låta kvinnors röst komma fram men Gun-Britt betonar att de alltid samarbetat med män, hon säger med ett skratt att ”bakom varje kvinna står en häftig man”.

Tillsammans med Agneta Norberg har hon nyligen kommit hem från en resa till den Sydkoreanska ön Jeju där en amerikansk marinbas är under uppbyggnad. Där har nyligen årsmötet för Global Network against Nuclearpower in Space hållits, det kommer nästa år att hållas i Kiruna. Det kretsade mycket kring instängningen av Kina som pågår just nu från NATO:s sida. Mäkitalo menar att det viktigaste just nu är att mobilisera fredsregeringar och göra motståndet större. För tillfället är de i Kiruna ungefär tio engagerade men bara omkring tre personer som jobbar aktivt. Hon menar att största anledningen till att de blivit så få jämfört med 80-talet då det var många fler som deltog, är att det är svårt att engagera yngre personer. Man samarbetar dock med bland andra Ofog just för att få hjälp att mobilisera fler människor och öka trycket.

Mäkitalo beskriver Ofog som väldigt proffsiga och tycker att samarbetet har fungerat väl. Hon berättar också att hon var inne på turistinformationen i Kiruna för att söka information om NEAT och Esrange men fått som svar att de inte längre anordnar några guidade visningar eller liknande och hon kan inte låta bli att fråga sig om de har något i görningen som motiverar den minskade insynen. Arbetet är långt ifrån över och det finns mycket att göra, Mäkitalo misstänker att nästa krig kommer att ske i rymden eftersom det är där dagens upprustning sker. Men organisationen har tappat medlemmar.

Natonärmande utan insyn

Det är starka makter som opererar och kanske är det ännu svårare att engagera nya medlemmar när hotet blir så abstrakt som ett rymdkrig. Theorin får under föreläsningen en fråga om just rymdens roll och förklarar att det i dagsläget är i princip förbjudet att föra krig i rymden och trycker ett flertal gånger på vikten av reglerande lagar som det bästa sättet att motverka krig och upprätta trygga relationer. Men hon höjer också ett varnande finger och påpekar att varje litet kommatecken måste granskas då diffusa formuleringar lätt skapar kryphål.

– I utrikesdeklarationen så har ordet ’neutralitet’ försvunnit, och förklaringen om alliansfrihet mer och mer urholkats. Det är korrekt som Thage B Pettersson och Anders Ferm skrev i Dagens Nyheter den 11 augusti förra året att Sverige närmar sig NATO utan offentlig insyn och debatt, säger Maj-Britt Theorin.

Hon berättar att i mars 2011 förklarade NATO:s generalsekreterare att om Sverige bara lämnar in en formell ansökan om medlemskap så kommer den att beviljas inom 48 timmar:

– Det här stämmer väl med vad forskarna på Försvarshögskolan redan tidigare har deklarerat, skälet till vår närvaro i Afghanistan säger de, är varken att skydda kvinnorna från talibanerna, att demokrati ska införas, eller knarket bekämpas, hur rimliga de här skälen än är. Skälet är, att Sverige ska visa upp sig och sin kapacitet och vilja att ingå i NATO.

Theorin riktar skarp kritik mot Sveriges regerings (den sittande och den tidigare) agerande både i Afghanistan och Libyen. FN strävar efter att undanröja orsakerna till krig och konflikter, som ofta är etniska, sociala och ekonomiska. Flera gånger under de senaste åren har Sverige enligt Theorin agerat felaktigt i förhållande till FN-stadgarna. För det första har vi alltid kunnat välja själva om och hur vi vill medverka; civilt eller fredsbevarande. Dessutom var det inte FN som begärde stridsflyg och stridsnärvaro, det var NATO. FN tillät stater att ställa upp med resurser för att upprätthålla flygförbud över Libyen, ingenting annat. Uppslutningen bakom det här mandatet var dessutom mycket svagt och nu ser vi hur exempelvis Ryssland och Kina lägger sitt veto mot liknande insatser i Syrien eftersom man inte vill att ett liknande scenario ska uppstå.

Dags att ställa krav

I Afghanistan skulle Sverige från början ha gått in med 40 fredsbevarande soldater på villkor från riksdagen att svenska trupper inte skulle stå under amerikanskt befäl, om så skedde skulle trupperna genast dras tillbaka. Styrkan utvidgades, blev fredsframtvingande istället för fredsbevarande, 2006 fördes styrkan in under NATO:s befäl och därefter under amerikanskt befäl. Sverige befinner sig alltså i krig utan att regering eller riksdag deklarerat detta och utan att svenska folket blivit tillfrågade. Det svenska deltagandet i Afghanistan kostade de svenska skattebetalarna över 2 miljarder kronor bara under 2010. Vad ska egentligen Sverige lägga dessa årliga miljardbelopp på för att hjälpa exempelvis det Afghanska folket?

Theorin menar att nu är det upp till svenska folket att säga ifrån och kräver att Sverige börjar föra en utrikes- och säkerhetspolitik som bidrar med ekonomiska, politiska och diplomatiska insatser istället för militära. Hon efterfrågar bland annat en rättvis handelspolitik som bekämpar EU-protektionism, att 1-procentsmålet för ekonomiskt bistånd består och att det dras en ”knivskarp gräns mellan bistånd och militära insatser.”