Årets upplaga, den 153:e i ordningen, har ett tecknat omslag i svart, vitt och rosa av Liv Strömqvist. Ämnena pendlar. Variationen är stor, från textilkonst till den dolda kvoteringen av män, som Herthas ansvariga utgiverska, tillika ordförande i Fredrika Bremerförbundet, Birgitta Wistrand skriver om i sin ledare.
En artikel beskriver Sofia Gumaelius verksamhet som annonsdrottning och kvinnosakskvinna i slutet av 1800-talet.
– Det känns väldigt bra att Hertha inte vänder ryggen åt historien, utan tvärtom visar att man varit med från början. År 2009 firade tidningen 150-årsjubileum. Den är ju urgammal – det ska lyftas fram, säger redaktris Anne Jalakas och skrattar.
Svårast med redaktrisskapet är att budgeten är knapp och tryckerikostnaderna höga. Flera av de väletablerade skribenterna har medverkat för symboliska arvoden och det är en snyggt redigerad tidskrift tryckt på påkostat papper, som kommit ut.
– Jag är stolt över tidningen. Nu när det bara kommer ett nummer om året försöker vi göra det så bra att läsarna vill spara det, säger Anne Jalakas, som gärna framhåller AD:n Helena Lunding-Hultqvists betydelse för resultatet.
Blandad kompott
På de 48 sidorna ryms en bred mängd ämnen. Längre in i tidningen reflekterar Birgitta Wistrand utifrån Margaretha Fahlgrens, professor i litteraturvetenskap, forskningsprojekt över hur olika politikernas självbiografier är, beroende på om de är skrivna av en man eller en kvinna:
”Kvinnor vill beskriva ett politiskt läge utifrån sina åsikter och uppfattningar medan männen ser sig själva som huvudrollsinnehavare i ett politiskt spel där de själva har de rätta svaren”, konstaterar hon.
Några sidor tidigare ger forskarinnan Christina Florin en historisk exposé över de ”intellektuella par i moderniteten” där båda arbetat inom samma skrå – politiskt, konstnärligt eller inom forskning – och frågar om just det faktum att de var gifta var ett hinder eller en resurs?
Även män medverkar; författaren och journalisten Erik Helmerson skriver om vikten av “Kompanjonskap” mellan kvinnor och män. Ledamoten i Högskoleverkets jämställdhetsråd Pontus Ringborg är krönikör.
Ulrika Kärnborg undrar i sin krönika “varför män känner sig så hotade?” och vid sidan om personporträtt på Gunilla Pontén och Kerstin Thorvall finns en novell, ”Knapparna”, av Moa Martinsson.
Tips ges även på böcker som gett kvinnor med anknytning till Fredrika Bremerförbundet ett feministiskt uppvaknande. ”Maken” av Gun-Britt Sundström är en. ”Amazonia” en annan. Ett uppslag tar upp förbundsfrågor, berättar om träffar och evenemang föreningarna ute i landet gjort.
– Vi hade kunnat göra ett nästan dubbelt så tjockt nummer. Mycket spännande material tvingades vi ställa, säger Anne Jalakas.
Utrikesmaterialet fick mindre plats den här gången, även om intervjun med Röda Korsets ordförande Eva von Oelreich belyser sexuellt utnyttjande av kvinnor i krig.
– Ska jag lyfta fram något lite extra så är det dels roligt att vi fått möjlighet att förmedla Liv Strömquists rallarsvingar, inte minst på omslaget, dels Kajsa Ekis Ekmans stora reportage om sexturismen i Thailand, säger Anne Jalakas.
Kulturhistoria
Hertha i sig är en press- och kulturhistorisk manifestation. The English Woman's Journal, som kom 1858, är en motsvarighet i Storbritannien. Dessa de tidigaste kvinnotidskrifterna skapade ett forum för kvinnofrågan, något som inte funnits dittills.
Den oorganiserade kvinnokampen kom att få ett eget rum. En plats att driva debatter, förmedla tankar, litteratur, förändra världen. Lyfta kvinnors rättigheter.
– Det unika med Hertha är att det går en obruten linje tillbaka i tiden, ända bort till Tidskrift för hemmet, som kom 1859, Dagny 1886 till Hertha, 1914, säger Anna Nordenstam, docent i litteraturvetenskap vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.
Ekonomiska problem brottades även de första redaktriserna i Tidskrift för hemmet, TFH, Sophie Adlersparre, född Leijonhufvud, och Rosalie Olivecrona med.
– Det fanns och finns en enorm drivkraft, en uppfinningsrikedom som gör att trots mycket sparsamma ekonomiska resurser lyckas dessa drivna kvinnor fortsätta ge ut tidningen. Det är en bedrift, säger Anna Nordenstam.
Efter TFH tog tidningen Dagny vid 1886. Den skulle följa Fredrika Bremerförbundets syfte, att ”verka för en sund och lugn utveckling av arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuellt så väl som i socialt och ekonomiskt hänseende,” skriver Anna Nordenstam i ”Äldre svenska kvinnotidskrifter”.
Rösträttsfrågan var brinnande aktuell och 1912 startade tidningen ”Rösträtt för kvinnor”. Dagny lades ner och uppstod med namnet Hertha, efter Fredrika Bremers roman. Första numret var ute 1914. Redaktrisen var Ellen Kleman.
– Hertha fortsatte driva kvinnofrågan. Det handlade om myndighet och rösträtt, om kvinnors lika rättigheter i samhällslivet och familjelivet, om att förändra lagar och skapa opinion. Och lagarna har förändrats. Nu handlar det mer om tillämpningen, när jag läser Hertha idag får jag känslan av att man mer betonar arbetet att i praktiken få jämställdheten vi har lagstiftat om att fungera, säger Anna Nordenstam.
Hertha gick i graven år 2005. Den återuppstod fyra år senare och har sedan 2009 utkommit med ett nummer per år. Upplagan är 2000 exemplar, tidningen går ut till alla medlemmar i Fredrika Bremerförbundet.
– Bara genom att komma ut är en kulturhistorisk markering. Hertha synliggör historien, får oss att vilja titta tillbaka och den funktionen har en viktig poäng, säger Anna Nordenstam, som tillsammans med Kvinnsam vid Göteborgs universitetsbibliotek byggt upp en portal på nätet över de tidiga kvinnotidskrifterna.
