Vissa recensioner skrivs av sig själva. En film som är fantastisk, en film som är usel eller en film som väcker debatt. Detta gäller inte filmatiseringen av Tv-serien ”Kvarteret Skatan” och anledningen stavas likgiltighet.
Serien Kvarteret Skatan har hyllats av både kritiker och publik där korta, små lösryckta scener lockat till skratt. Konceptet och upplägget håller tyvärr inte för en hel film.
I en film gäller det att få en publik att fokusera under en och en halvtimme och dessutom bibehålla den röda tråden. Manuset är tunt, här finns varken röd tråd eller en karaktär som går att identifiera sig med.
Anna Blomberg hoppade av filmatiseringen av teveserien Kvarteret Skatan. Det sägs att hon tyckte att produktionen var för grabbig och jag kan förstå varför. Filmen osar av konventionella könsroller och har en annan ton än serien.
Exempelvis handlar en stor del av filmen om att Frida (Vanna Rosenberg) tycker att Magnus (Johan Glans) är blyg och mesig och vill att han ska vara ”en riktig karl”. Om han anammar typiska manliga attribut, som den man i boken hon läser, kan hon älska honom igen. Upplägget är fånigt och därför spelar det inte någon roll att några scener är riktigt roliga.
Filmen tar avstamp i Frida och Magnus problemtyngda samliv. De bestämmer sig för en utlandsresa, bara de två, för att rädda förhållandet. Singeln Jenny (Rachel Mohlin) ska semestra med sin nye norske pojkvän.
För att få alla att istället följa med på den traditionsenliga Laholmsresan säger Ulf (David Batra) att han har cancer och vädjar om en sista resa tillsammans. Tyvärr är filmen som roligast innan de anländer till Laholm, det vill säga de första tjugo minuterna.
Skönt då att Klara Zimmergren, som har hoppat in i produktionen i Blombergs ställe, räddar filmen. Hon spelar Ulfs nya fru och det är så de andra och hon själv presenterar sig.
Zimmergren har en fantastisk tajming och är faktiskt den enda karaktären som jag inte stör ihjäl mig på. Hon tar hela cancerhistorien på stort allvar för innerst inne hoppas hon på att Ulf faktiskt ska dö och fantiserar kring begravning och framtida singelliv.
Även Mohlins karaktär Jenny förblir konsekvent filmen igenom och blir till skillnad från Frida, Ulf och Magnus inte en karikatyr på sin egen karaktär. Det är skönt att det är just kvinnornas karaktärer som fungerar bäst eftersom det lätt hade kunnat bli annorlunda med ett så grabbflåsigt manus.
Filmen är godkänd men jag hade valt att se om serien framför filmen sju dagar i veckan, mycket för att där återfinns alla älskade karaktärer som exempelvis Kåta Gun.
Anna Blomberg valde nog rätt när hon hoppade av filmatiseringen. Istället har vi fått njuta av henne som en annan Gun i Starke man, som för övrigt är bland det roligaste jag sett de senaste åren. Torra och tråkiga människor på ett kontor där igenkänningen är total = briljant.
