Att ha barnen på sin sida har blivit allas strategi, och den som bäst talar för barnens bästa vinner. Begreppet riskerar både att vattnas ur och skymma det som egentligen står på agendan eller är för kontroversiellt att driva, menar Siri Sylvan.
Barnens bästa vill väl alla, och ingen kan väl rimligtvis kritisera en politik för att vara för barnvänlig? ”Barnperspektiv” har blivit ett flitigt använt begrepp bland politiker. Alla, från kristdemokrater till sossar, vill profilera sig som de som står på barnens sida. Problemet med barnperspektivet är bara att det så ofta används för att försvara traditionella normer – eller för att tränga undan andra perspektiv.
I Efter arbetet (2012-03-07) skrev Liv Strömquist träffande om mammafattigdomen, ett samhällsproblem som vanligen går under pseudonym: barnfattigdom. Men att kalla det för barnfattigdom är missvisande. Barn har visserligen knappa inkomster (ett bidrag på 1050 kr i månaden för att vara exakt), men man kan knappast tala om stora inkomstgap eller en skev resursfördelning.
Problemet är så klart att barnens föräldrar är fattiga, och att den fattiga föräldern så ofta är en ensamstående mamma.
Med mammafattigdomen i bakhuvudet reagerade jag därför direkt när jag läste om den statliga utredning som ska göras om surrogatmödraskap. Att utredningen blir till beror just på barnperspektivet, och behovet av starkare juridiskt skydd för de barn som blivit till genom metoden. Men i övrigt ska utredningen vara helt förutsättningslös. Det är i alla fall vad socialdemokraten Christer Engelhardt säger till DN. Detta ifrågasätts dock av både V och KD som röstade nej till utredningen, vilken de tolkar som en öppning för legalisering. En rimlig skepsis. Det finns få skäl att utreda frågor som redan på förhand bedömts som politiskt eller moraliskt omöjliga.
Även surrogatmödraskap verkar alltså kunna göras till en barnfråga. Här görs alltså svårigheterna för föräldrar till surrogatbarn att få ut föräldraförsäkring till den centrala aspekten. Att samma föräldrar har lagt ut stora summor på att få dessa barn genom en i Sverige otillåten metod blir en bisak. Att metoden dessutom innebär en allvarlig exploatering av fattiga kvinnor i exempelvis Indien och att den sannolikt står i strid med mänskliga rättigheter, kan man tycka borde vara huvudsaken. Men i en samhällsdebatt där det råder konsensus kring barnperspektivets högsta prioritet får andra perspektiv stå tillbaka. De som betonar klass och kön till exempel.
För problemet är så klart inte att Sverige är fullt av barnvänliga politiker, utan att barnperspektivet så ofta används för att tränga bort eller tysta ner andra vinklingar. Att prata om klass känns ju lagom hett år 2012 – och därför valde Håkan Juholt att istället tala om barnens fattigdom. Att en statlig utredning skulle göras utifrån ett feministiskt perspektiv känns sorgligt nog väldigt långt borta. Feminismen är fortfarande och frustrerande nog politiskt tabu, till och med i jämställda Sverige.
Ofta är barnperspektivet mer en inövad, slagkraftig dänga än en riktig analytisk grund. Barnens bästa kan nämligen betyda lite vad som helst, och används för att försvara det mesta. KD tycker att barnens bästa sätter ett moraliskt stopp för inseminering av ensamstående kvinnor och homosexuell adoption. Vårdnadsbidraget är däremot bra för barnen, tycker kristdemokraterna. Förskolan är helt i enlighet med barnperspektivet enligt vissa, inte alls enligt andra. För att inte tala om genuspedagogiken! Att ha barnen på sin sida har blivit allas strategi, och den som bäst talar för barnens bästa vinner. Det är lite som att beskylla sin motståndare för att vara Adolf Hitler eller för att ha samarbetat med Sverigedemokraterna, fast tvärtom. Det är inte guilt by association utan credd by association.
Om barnperspektivets hegemoni fortsätter så kommer den svenska debatten snart att gradvis utvecklas till en desperat vårdnadstvist mellan åtta partier som alla med uppskruvat tonläge hävdar att de minsann vet vad som är bäst för barnen.
Anklagelser om att inte värna de små kommer att hagla över blockgränserna. SD kommer att kritiseras, inte för att vara främlings- eller kvinnofientligt – utan för barnfientlighet! Och feminismen och klassperspektivet då? Ja, man får väl hoppas på att de snart gör comeback och blir trendiga igen. Tills dess borde man nog hålla sig lite lagom kritisk till de många, vitt skilda, ståndpunkter som alla säger sig vilja barnens bästa.
