Feministiskt initiativ behövs. Det är det många som intygar. De finns inte bara i Fi utan i andra partier också. Jag har personligen kontakter med många feminister inom Vänsterpartiet som hejar på oss.
Att måla fram en bild av Fi som hotfulla och samtidigt chanslösa är den härskarteknik som företrädare från andra partier ofta använder sig av i sina försök att avväpna Fi. Trots att SIFO-undersökningen inför valet 2010 visade att 15 procent av alla röstberättigade kunde tänka sig rösta på Fi och att 45 procent skulle tycka att det var bra om Fi kom in i riksdagen så upprepas det från många håll att Fi inte har förutsättningar att etablera sig som en politisk kraft med verkligt inflytande.
Senast i raden är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som i en intervju med Feministiskt Perspektiv menar att det är riskfyllt att rösta på Fi, eftersom det enligt honom kan bidra till en ny borgerlig regering. För Sjöstedt ”tror inte att Fi har förutsättningar att etablera sig som en politisk kraft med verkligt inflytande”. Utifrån det drar han slutsatsen att det kanske vore ”bättre att ha starkare feminism i de andra partierna” än att feminister organiserar sig så som de själva föredrar.
Traditionellt sett har svaghet och maktlöshet ansetts vara kvinnliga attribut medan makt och handlingskraft ansetts vara manliga attribut. Kvinnor har blivit hänvisade till den privata sfären och till obetalt arbete medan män har fått representera politiken och offentligheten. Kvinnor har också fostrats till att vara lojala med män och avstå från att företräda sina egna intressen. Det är därför ingen slump att Feministiskt initiativ, som är det parti som sätter feminismen högst på agendan, också får bemöta idén att vi aldrig riktigt kan nå makten och att vi istället borde sprida ut oss i andra partier.
Det som Sjöstedt förbiser är att Feministiskt initiativ inte består av feminister som vill förpassas till kvinnonätverk i andra partier. Vi jobbar för att förändra samhället och vi är inte ensamma. Runt om i världen startas nya feministiska partier som har samma vision, att feminister kan organisera sig, ta makten och utforma politiken utan att inordna sig andra partiers agendor. Feministiska initiativ finns till exempel både i Spanien och Polen. Och de möter samma motstånd som det Sjöstedt bjuder på.
Vi drivs av övertygelsen att feminismen behöver en egen plattform utan patriarkala begränsningar. Sjöstedt är inte den första att uppmana partier som har feminismen som utgångspunkt att upplösas och organisera sig i andra befintliga partier. Men vi finns kvar för att vi är övertygade om att det mest taktiska man kan göra för att förändra samhället i en feministisk riktning är att tro på de alternativ som på riktigt erbjuder den förändringen.
Och vi är som sagt påhejade av många feminister inom Vänsterpartiet, som dessutom säger att de behöver oss för att få sitt eget parti att leva upp till sitt feministiska löfte.
