Sedan centerns partiledarval blev klart har de hunnit starta ett nytt idéprogramsarbete, se över sin kommunikationsstrategi och bildat riksorganisationer på nio orter i landet. Pelle Thörnberg pressar Annie Lööf på frågor som datalagringsdirektivet och platt skatt, vad blev det egentligen av Centerns motstånd? Vilken riktning behöver partiets politik ta för att synas mellan alliansbrödernas axlar?

Annie Lööf har suttit på partiledarposten i ett halvår medan hennes samtalspartners har hela karriärer bakom sig. Intill de två centerikonerna Karin Söder och Maud Olofsson intar hon en något mer ödmjuk och beundrande roll. Kanske kunde man önska att hon skulle ta lite större plats för än så länge finns det inte mycket att skämmas för, hennes karriär ligger framför henne och hon tycks vara bland vänner.

Annie Lööf efterfrågar mer ideologi och vision i debatterna. Hon berättar att hon gjorde ett försök att inte komma med ett enda konkret förslag vid installationstalet och tycker det är tråkigt att media ofta riktar kritik mot ideologiska uttalanden, kallar det floskler och att det saknas konkreta förslag. Karin Söder instämmer och förtydligar:

– Ideologin är ryggraden i de beslut som fattas, har man inte den blir man en vindflöjel.

Hon minns en intensiv ideologisk debatt under 70-talet. Partiprogrammet och ideologin skulle vara så tydlig att den kunde jämföras med de tio budorden, därtill krävdes också svar på frågorna: vad innebär det i praktiken och hur genomför vi detta.

Kommunikativa utmaningar

Annie Lööf menar att i dag är integriteten en sådan fråga, där Centerpartiet vill försvara människan kontra staten och övervakning. Hon får applåder när hon säger att hon tror att hela Centerpartiet är emot datalagringsdirektivet. Att de trots det röstade ja förklarar hon som en ”kommunikativ utmaning”. Även om regeringen, som hon beskriver det, enligt EU-direktivet var nödgade att göra en implementering är hon stolt över att de lyckades hålla nere tiden till ett halvår. Även kärnkraftsfrågan beskrivs som en kommunikationsfråga, en kommunikationsförändring som Maud genomförde i den nya energiöverenskommelsen.

– Man behöver nog titta bakom anledningarna till varför Centerpartiet under decennier hade symbolfrågan just kärnkraft. Det var ju inte i första hand kärnkraften utan det handlade ju om att man ville ha en mer hållbar utveckling. Man ville ha mer fokus på det gröna och det förnybara men man valde att kommunicera det i en nej-fråga, säger Annie.

Karin Söder tror att ett av de stora misslyckandena för partiet på 70-talet var just energifrågan. 1976 hade det skrivits in i regeringsdeklarationen att man vid oenighet i energifrågan skulle gå ut i folkomröstning men Moderater och Folkpartister stod inte fast vid detta. Folkpartiet gick till Palme för stöd och så bildade de regering. Karin menar att kärnkraften inte passar in i det decentraliserade, småskaliga samhälle som centern vill skapa.

Symboliskt systerskap

Från publiken kommer en fråga om vilken typ av samarbeten som pågår och har pågått mellan kvinnor över partigränserna. Karin beskriver livligt hur de andra medlemsländerna i europarådet i Strasbourg hade en mycket konservativ familjesyn. Karin satt i socialkommittén under den här tiden och tillsammans med de andra kvinnorna skrev hon en reservation för en mer progressiv familjepolitik. Sedan gick de nordiska kvinnorna tillbaka till sina respektive partier, talade om för dem hur det förhöll sig och vid omröstningen vann reservationen och efter det blev den ”urkonservative” ordföranden så rädd att åka på smäll igen att han ständigt frågade: nå vad säger de skandinaviska kvinnorna?

– Man ska inte underskatta betydelsen av att ha förebilder. Alltså, om vi ser gubbar hela tiden på alla positioner då tror man att man ska agera på det sättet, och jag hade fördelen av att ha sett Karin agera, säger Maud som också talar mycket om vikten av att kvinnor skriver sin egen historia.

När Annie Lööf svarar att alla, men framförallt kvinnor i ledarpositioner, "ska vara så stora och trygga i sig själva att de har förmåga att lyfta fram andra” undrar jag vad det egentligen blivit av centerpartiets jämställdhetspolitiska arv. Visst är det roligt att Centerpartiet vågar välja en tredje kvinnlig partiledare men om det inte blir mer än en symbolisk gest från Alliansen för att de ska kunna fortsätta att driva en ojämställd politik är valet snarare kontraproduktivt.

Därmed inte sagt att herrarna ska komma undan lättare bara för att de inte förväntas engagera sig. Men som jag skrev i försmaken direkt efter sammankomsten uttryckte Maud Olofsson en trötthet över att vara den enda som lyfte de här frågorna. Det är inte svårt att räkna ut vad som händer om ingen tar frågorna på allvar.