Salwa Al-Tajoury står bredvid det första – och mest uppseendeväckande – hon skapat efter krigets slut: en militärjeep hämtad från fronten. Hon har målat den i knallrosa och översållat den med gula, lila och gröna blommor och hjärtan.
– Jag började måla bilen när Gaddafi dog. Efter allt vi gått igenom var jag så trött, både fysiskt och psykiskt. Jag sov i en månads tid. Sedan började jag måla, för att processa allt vi gått igenom.
Under det åtta månader långa kriget gav Salwa Al-Tajoury stöd till familjer och barn som drabbades av stridigheterna. Hon var i Misrata, Libyens tredje största stad, som led svårt under flera månader då den var under belägring.
– Det var viktigt för mig att vara i Misrata och ge mitt stöd. Jag hjälpte människor som flytt från sina hem, barn som förlorat sina föräldrar, och andra som gått igenom trauman. Det finns flera sätt att ta del av en revolution än att strida vid fronten. Genom konst, genom att finnas där för människorna. Jag tror att konstnärens roll är att ge folk styrka. Som en vårdare för själen.
I dag är Salwa Al-Tajourys jeep utställd tillsammans med målningar, skulpturer och porträtt av de som dog i kriget.
– Efter kriget var jag traumatiserad av alla vapen och mörka färger. Vi behövde annat än grönt, brunt och sönderbränt. När jag hämtade bilen och frågade om jag kunde måla den sa de, ”Visst, inga problem”. De trodde nog jag skulle måla något om revolutionärerna. När de såg resultatet sa de bara ”Rör inte stridsvagnarna!”.
Salwa Al-Tajoury arbetade med bilen i trädgården utanför utställningen, som hålls i en historisk byggnad i centrala Benghazi.
– Varje dag kom det förbi folk. Pensionärer, föräldrar som förlorat sina söner och döttrar, familjer med barn. När de såg mig arbeta med bilen började de berätta sina historier. Det känns som att jag hjälpte fler människor då än vad jag gjorde under kriget.
Salwa Al-Tajoury berättar att många som såg henne arbeta blev förvånade. Libyen är ett traditionellt samhälle där arbetsuppgifter ofta fördelas olika mellan män och kvinnor.
– För många var det var en överraskning se en kvinna arbeta med ett sådant projekt. Barnen trodde jag var en man, för jag hade en mekanikeroverall. För mig var det ett sätt att sända ett meddelande om vilken potential Libyens kvinnor har.
Salwa Al-Tajoury fortsätter:
– Och många män är inte emot det. De vill att kvinnorna ska ta sitt eget öde i sina händer. Det är mycket social press på män här: de ska betala för allting, och vid bröllopet ska de stå för kostnaderna. Efter att ha betalat så mycket får de förväntningar på sina fruar att de ska passa upp dem. Men jag tror att många skulle föredra att arbeta tillsammans i äktenskapet.
Det som berört Salwa Al-Tajoury allra mest är ett möte med en äldre man som besökte utställningen.
– Han var mycket gammal, klädd i traditionella kläder. Och jag är definitivt inte någon traditionell kvinna! Men han kom fram till mig och sa ”Jag är så stolt över dig, jag önskar att alla Libyens kvinnor vore som du.” Det gjorde mig oerhört rörd.
Sedan revolutionen startade har Salwa Al-Tajoury inte lämnat Libyen. Hon vill stanna, men vet att det är svårt att hitta jobb. Just nu fortsätter hon med sitt skapande.
– Jag försöker transformera allt som har att göra med krig till saker som representerar liv. Människor här behöver det nu. Efter förstörelse behövs nyskapande och kreativitet.
