Några av de jag erkänt min kärlek till låten för har blivit förvånade och trott att jag driver med dem. Det är barnslig musik som inte riktigt passar sig för en medelålders medelklasskvinna. Bad taste helt enkelt. Men jag ser inte på Sean den förste Banan som endast en glad och medryckande låt om hur han glider in i Sverige, gillar det han ser och kröner sig till king. Det finns en nivå till. Sina Samadi har skapat en tokig, lite korkad figur, som inte kan prata ordentlig svenska. In på scenen kommer Sean Banan i fotsid svart klänning med huva och silverbroderier – en sådan där utstyrsel som det egentligen ska finnas en kroksabel till (men här fattas den). Han sjunger om hur han kommer från ett land med mycket skägg och sand. Första scenen andas gammal hollywoodfilm om ”orientalen” – västs bild av araben. Sean Banan sjunger vidare och vet inte riktigt om det ska vara en eller ett och petar sig tydligt i näsan. Som alltid, när det gäller Sean Banan, handlar det mycket om sexualitet – om att visa hur mycket han tänker på tjejer och sex. Han sjunger om hur han gillar de ”tjejor” han ser och ” hemma fanns ingenting, här ser jag bara string, blir glad i min ding ding, här vill jag vara king”. Jag ser en show som levererar kolonialismens bild av ”den andre” – den mörka mannen som barnslig, lite korkad, ociviliserad och framförallt: sexuell.
Medveten parodi?
Jag ser det här första gången i en soffa med chips i skål. Jag sjunger med och diskuterar vem som borde gå vidare till final. Men jag kan inte riktigt släppa den sexuelle ”orientalen”. När jag sedan börjar skriva den här krönikan letar jag efter något uttalande från Sina Samadi om vad det är han håller på med – är det bara ett oreflekterat återskapande av en rasistisk stereotyp, eller är det ett medvetet iscensättande av vår bild av ”invandrarkillen”? Jag hittar en intervju, långt ifrån de stora mediebolagen, där Sina säger att han har haft fördomar mot sig i hela sitt liv. Han vill driva med bilden av honom – han vill göra parodi av fördomar mot invandrare.
Jag är inte ute efter att bedöma kvaliteten i hans framträdande, eller om han lyckas driva med bilden av invandrare. Det showen ger mig (som oftast brukar ses som vit svensk) är en påminnelse om rasifiering – om hur ett vitt majoritetssamhälle ser på ”den andre”. Och jag påminns om alla de gånger jag fått höra från vuxna som arbetar med unga om hur ”invandrarkillar” är ett sexuellt problem. Invandrarkillar är ett uttryck som används om en mycket stor heterogen grupp människor som till och med kan vara födda i Sverige – de är ändå invandrarkillar. Den sexuella problematiken handlar om att ”de” gärna har sex med tjejer de inte vill gifta sig med, trakasserar tjejer sexuellt på skolan och är snabba på att utmåla dem som horor. I kombination med ett riksdagsparti som öppet utmålar alla män med migrantbakgrund som extra benägna att begå våldtäkt blir det ett tufft ok att bära och hantera för många unga killar.
När ”svenska killar” sprider horrykten, inte bryr sig om one night stands eller våldtar sina flickvänner ses de som alltifrån normala till sjuka. Men de anses inte tillhöra en särskild grupp som beter sig illa på grund av en kultur. När de vita männen i de svenska domstolarna nästan aldrig dömer någon för våldtäkt (vi har internationellt få domar) ses inte deras sexism som utslag av kulturell grupptillhörighet. Men när ”de andra” är sexister ses förklaringen så ofta i att de anses tillhöra en viss grupp – invandrarna. Många förväntar sig helt enkelt en sexist när de möter en ”invandrarkille”. Det här skapar ojämlika samhällsvillkor och ojämställdhet.
Måste reflektera
Genom Paulina de los Reyes forskning får vi veta hur en uppväxt i en rasistisk diaspora kan få unga killar att leva upp till en stereotyp av våldsam manlighet. I Christian Diesens forskning kan vi se hur killar med rötter utanför Västeuropa får strängare straff i våldtäktsrättegångar än vita killar med västeuropeisk bakgrund. Av Katarina Wennstams journalistiska undersökningar kan vi lära om hur våldtagna tjejer blir mer mindre trodda i rättssalen om den anklagade killen ses som svensk.
En mysig lördagskväll slänger Sean Banan den samhälleliga bilden av invandrarkillen i ansiktet på mig och jag tvingas återigen att fundera över hur jag ser på människor och vad det ger för konsekvenser. Jag skulle kunna begränsa mig till en upprördhet över Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Men det räcker inte långt. Jag tror inte alla de fördomar som riktats mot Sina Samadi under hans uppväxt i Sverige enbart kommit från Sverigedemokrater. Jag möter ofta vettiga människor, som vill andra väl, som buntar ihop och ger många killar en sämre chans. Vi som ser oss som vettiga måste reflektera över kolonialismens idéarv, hur det präglar oss och hur det präglar vårt samhälle i allt från arbetsmarknad till synen på sexualitet.
