I ett ödehus mitt i en stad någonstans i det forna Jugoslavien leker fem pojkar. Leken handlar om makt, och den upprätthålls genom våld. Fädernas, patriarkernas makt över sina familjer, och under dem övriga maktrelationer: modern som misstror och misshandlar sin dotter, de äldre brödernas hot mot de yngre.
Under den intensiva dryga timme som föreställningen 5boys.com pågår, hinner pojkarna leka sig igenom fem gånger tio års grymma erfarenheter av familjevåld, oprovocerat gatuvåld och terror. Från början skrattbubblande och busigt i kampen mellan olika superhjältar, sedan betydligt allvarligare i Mamma pappa barn, för att slutligen eskalera till blint raseri i Nynazister och bögar.
Pjäsen är skriven av den slovenska dramatikern Simona Semenic, och trots att den skildrar ett samhälle präglat av krig och patriarkala familjestrukturer främmande för svenska ögon, är det inga problem med identifikationen. Gängledaren Blaz, som med ryggen vänd mot de andra står som ett ständigt närvarande hot i början av pjäsen, är inte svår att påminna sig från mellanstadiet.
På ledarens självklara vis dissar han de olika lekförslag som kommer upp, tills någon föreslår en med tillräckligt utstuderat våld. Övriga roller känns också igen, några medlöpare, emellanåt någon utmanare, en frivillig hackkyckling. Spåket är det förväntat grova i en manligt kodad våldsmiljö: era fittor, din hora, jävla bög.
Men samtidigt som leken har en mörk klangbotten balanserar den hela tiden på gränsen till glädje. Det är svårt att inte dras med av pojkarnas euforiska glädjerus när de skriker splasch boom och låtsas-dödar varandra med sina superhjältekrafter, samtidigt som man hela tiden är beredd att bita sig i tungan om det skulle bränna till.
Detta tema, hur tioåriga pojkar genom leken söker sin (köns)identetet, hade tillsammans med de fina skådespelarinsatserna antagligen räckt för att skapa en intressant föreställning. Den främsta anledningen till att gå och se 5boys.com är dock att pojkrollerna inte spelas av män, utan av kvinnor.
Att Simona Semenic skrivit pjäsen för kvinnliga skådespelare visar sig vara en genial twist. Exakt hur det påverkar är svårt att definiera, men att rummet förändras när våldet vi ser utövas av kvinnor istället för av män, är uppenbart. Våldsutövning är något av det som ligger allra längst ifrån den sociala könsrollen kvinna, och kvinnligt våld har genom historien patologiserats, och ofta förklarats som galenskap eller sjukdom.
När kvinnor på detta sätt spelar unga pojkar som utövar våld sätts könsmaktsordningen i gungning. Det går inte att komma ifrån att det är något befriande i att se kvinnor i superhjältekostymer springa runt och slåss och låtsasmisshandla varandra. Bara det faktum att kvinnor spelar mansroller påverkar dessutom åtminstone mig rent fysiskt. Det är som att jag sitter mer bredbent ju mer plats kvinnorna på scen tar.
En invändning har jag dock, och det gäller musiken. Emellanåt kliver de fem teatermusikerna, istället för att stå vid sidan av, in på scenen. Tyvärr utan att tillföra något. Istället (för)stör de tyvärr med sin blotta närvaro det könets ingenmansland som uppstår när kvinnor spelar pojkar, som leker mamma, pappa, syster och bror. Inget är vad det ser ut att vara. Allting rör sig. Men att teatermusikerna här, precis som så ofta annars, är män – det gäller förstås.
