Den borgerliga majoriteten i Stockholm har i flera beslut visat att man lägger ned satsningar på utsatta kvinnor. Sedan tidigare har de hemlösa kvinnorna blivit av med riktade insatser och nu planeras en försämring i syfte att lägga ned hjälpen för ex-kriminella kvinnor. Vänsterpartiet anser att det behövs ett kvinnoperspektiv.

Förra året fick 22 kvinnor med förflutet i kriminella kretsar jobb efter hjälp från kvinnodelen av Krami i Stockholm. Men nu planerar arbetsmarknadsförvaltningen att lägga ned verksamheten. Trots att det är kvinnodelen av Krami som har visat bäst resultat, väljer den borgerliga alliansen att avveckla den. 56 procent av kvinnorna har fått jobb jämfört med 51 procent av männen. Uppenbarligen anser den borgerliga alliansen att det är viktigare att män får jobb, än att kvinnor får det. Vi kan inte tolka försämringarna på annat sätt.

Kvinnor som kommer från missbruk och kriminalitet sjukförklarar sig själva i större utsträckning än män och tror inte på sin egen förmåga att till exempel kunna arbeta. Det är sådana skillnader som gör att det inom Krami behövs separerade grupper för kvinnor.

Krami finns inom Jobbtorg Stockholm och har fokus på arbetssökande som är eller har varit kriminella och samfinansieras av arbetsmarknadsnämnden, Kriminalvården och Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen och Kriminalvården har båda tydligt uttalat att man vill ha en kvinnoverksamhet. Stockholm stads njugga intresse visar brist på långsiktigt tänkande. Fokus är på besparing.

Arbetsmarknadsförvaltningen har i ett svar på en skrivelse från oppositionen skrivit att Kriminalvården bara har behov av två platser per år för kvinnor. Detta är helt felaktigt men felet blir en bärande pelare i att försämra i syfte att lägga ned en verksamhet. Enligt kontakter med Kriminalvården beräknar de att behovet istället är omkring 18 platser.

I dag finns det flera kvinnor på närliggande anstalter som är i behov av Krami-verksamheten. Jobbtorgen har haft svårt att identifiera målgruppen och där säger man sig inte ha råd att skicka kvinnor till Krami. Däremot har man råd att skicka män. Vad ska avgöra insatsen för kvinnor – prislappen eller bedömningen av deras behov?

Kriminalvården är beredd att vara med och betala för lokaler som gör det möjligt att bedriva en kvinnoverksamhet. Det rör sig om 60 procent av hyran för lämpliga lokaler.

Men de lokaler som nu planeras är inte lämpliga. Det finns till exempel inga fungerande samtalsrum, vilket både Arbetsförmedlingen och Kriminalvården kräver. Att inte Stockholms stad nu kan gå in och helhjärtat stötta en viktig verksamhet för kvinnor visar på en bristande analys och förståelse för kvinnors speciella behov.

Hemlösa kvinnor är en annan grupp som drabbas av alliansens neddragningar. Kvinnoteamet vid Enheten för hemlösa i Stockholm har varit unikt. Där arbetade fram till nyligen kvinnliga socialarbetare med hemlösa kvinnor, eftersom deras behov är annorlunda än hemlösa mäns. Verksamheten lyftes fram i positiva ordalag under många år.

Det hjälpte inte; verksamheten lades ner efter 18 års uppskattat arbete. Kvinnoteamets eget förslag till fortsatt verksamhet ignorerades. Kunskapen om hemlösa kvinnors speciellt utsatta situation försvann och staden gick miste om en verksamhet med specialkunskaper.

Alliansen brukar ta det fina ordet ”evidens” i sin mun, det vill säga att allt det vi gör i Stockholm ska stödjas av forskning som kan belägga arbetsmetoden. Självklart fanns det ingen evidens i detta fall. Bara en oförmåga att förstå att hemlösa kvinnor behöver annat stöd än män. I dag arbetar tre av de fyra socialsekreterarna som var experter på kvinnliga hemlösa uteslutande med män.

Det finns medel. Stockholm gick med 2 miljarder i överskott förra året. Det som fattas är förmågan att tänka i genus.