Jag och några vänner får ett mystiskt meddelande: Vill vi äta mat i en undergroundrestaurant? Vi är bara några få utvalda och det kommer att bli en upplevelse för livet, fortsätter brevet, som bara undertecknas ”underground kitchen”.
Vi tackar ja, förstås, frestade och nyfikna. Vi tänker på Kubricks film ”Eyes Wide Shut” där gästerna åt iförda masker och fick identifiera olika smaker, sälta, sötma. Två dagar i förväg får vi veta platsen, en del av staden som är förslummad men som håller långsamt på att gentrifieras.
Vi kommer dit i taxin och knackar på dörren, utanför porten sitter några som tigger och ber om pengar till mat. Vi går uppför en lång marmortrappa och blir ledda till en stor matsal. Helen presenterar sig, hon är född i Singapore men gifte sig med en uruguayansk konstnär och flyttade hit.
”Jag kunde inte språket, hade ingen utbildning. Det enda som jag kunde var laga mat. Jag försökte öppna en liten restaurant men det gick inte, uruguayaner är konservativa när det gäller maten. Det räcker med kött och pasta för dem. Nu öppnade jag detta, en krog i mitt eget hus. Här lagar jag mat som jag lärde mig av min mor och min mormor.”
Eftersom maten tillagas hemma hos Helen och vi blir gäster (den här gången får vi äta gratis, om konceptet duger och vi tycker om maten, kommer vi att betala nästa gång, säger hon), slipper hon moms på maten och allt annat som krögare måste betala.
”Det är så som vi kvinnor måste göra om vi ska vara oberoende av våra män och tjäna våra egna pengar. Jag kommer från en släkt av starka kvinnor, alla har varit arbetande kvinnor och vid sidan om tog de hand om barn och barnbarn. Jag lagar mat som den lagades hemma, förvänta er inga nymodigheter, det enda är att vissa kryddor som jag inte hittar här i Montevideo måste ersätta med andra kryddor.”
Vi börjar med en soppa av citrongräs och kokos sedan äter vi fisk fångad några hundra meter från huset och köpt av lokala fiskare som varje dag säljer sin fångst själva, utan mellanhänder.
Bland de andra gästerna finns en norrman och hans hustru från Iran. Jag frågar varför har de kommit hit, ingen av dem har någon anknytning till landet. De skrattar och säger att de aldrig trivdes i Norge, ”folk är för sterila och reserverade i Norden, här är folk mer spontana och vi älskar husen och stranden.”
Paret har tidigare levt i Libanon men hittade Uruguay av en slump och vill aldrig mera flytta härifrån. Helen går från gäst till gäst och engagerar folk i samtal. Det känns som att äta hos sig i utvalt sällskap. Helen är aktiv i olika organisationer som arbetar med fattiga kvinnor som bor i informella bosättningar utanför staden.
”Vi lär dem att laga nyttig mat och att ta vara på vad de kan, de flesta har gått i skolan och kan läsa och skriva, Uruguay har alltid varit ett litterat land, men de har glömt att aktivt använda skrivspråket, man måste motivera dem. Och jag som själv kan lite spanska tränar mig med dem. För dem är viktigt att veta att de kan lära mig, som kommer från en annan klass, något.”
Jag går från den underjordiska restaurangen med nya vänner och nya matupplevelser. Det är skönt att känna att kvinnor bär ett arv som hjälper dem att överleva, oavsett vad.
