Sedan i söndags när vår vita kulturminister skar upp en tårta i form av en svart kvinna har den spektakulära tårtinstallationen Pain Cake av Makode Aj Linde, fått enorm svensk och internationell uppmärksamhet.
Evenemanget, som utspelades under World Art Day när Konstnärernas riksorganisation, KRO, firade 75 år, har redan uppmärksammats av bland andra The Guardian och Al Jazeera.
Debatten präglas i det här skedet av många missförstånd och en del raseri. Lena Adelsohn-Liljeroths avgång krävs från flera håll och konstnären, Makode Aj Linde, har kritiserats för att vara rasistisk.
Makode Aj Lindes konstnärskap ställer ofta frågor om ras. Konstnärens förmodade agenda hamnar nu, som vid tidigare liknande debatter, i fokus. Men försäkringar om att Linde är ideologiskt oförvitlig borde inte vara en del av diskussionen.
Om något bör dissekeras så är det själva tårtan. Eller ska den det? Ska konst tolkas, kritiseras och förkastas utifrån politiska grunder? Konst kan vara politik, oavsett upphovsmakarens syfte, men konsten i sig kan inte avkrävas varken politisk agenda eller syftesbeskrivning.
Det verkar uppenbart att idén bakom tårtan är att provocera fram känslor och debatt och det förefaller tydligt att det finns politiska och konstteoretiska referenser bakom installationen. Att drevet går blir därmed en del av kakan, det ingick säkert i receptet. På det sättet är tårtan ett mycket lyckat verk.
Att kulturministern tvingades ta ställning till frågan ”att äta, eller inte äta?” är också ett effektivt grepp. Om Adelsohn-Liljeroth var medveten om den roll hon tvingades spela kan hennes agerande tolkas som mod.
Eller feghet; hon valde kanske att äta för att undvika kritik om att inte våga delta? Om ätandet var uttryck för konst-, diplomati- eller societetsvana så är situationen en annan, för kulturministern själv. Men för andras upplevelser av verket har hennes syften och intentioner ingen betydelse.
Oavsett vad hon tänkte under tiden blir hon det som konstverket och kontexten gör henne till, och ”vi och de andra” konstrueras på så många nivåer att alla inte är avtäckta än, även om Johan Wirfälts lysande inlägg täckte in många av dem.
Så som den provokative Kjartan Slettemark gjorde som hund, när han år 1975 dök upp vid invigningen av Malmö konsthall vilt skällande i pudelkostym (och bet kritikern Olle Granath i foten) som protest mot konstnärens roll som ”etablissemangets knähund” visar även Makode Linde som tårta på gränsdragningar inom konstens territorier.
Det är inte bara den vita kultureliten, den borgerliga kulturpolitiken, den västerländska kolonialismen, de rasifierade och kvinnoföraktande fördomarna inom oss alla som synliggörs. De andra blir inte bara det svarta Afrikas barbarer och exotiska natur, de misogynt och rasistiskt konstruerade kvinnorna utan också alla upprörda debattörer.
De som verkar ha skrämts av skriken och inte stannar upp tillräckligt länge för att ta in vad tårtan vill säga utan istället vänder sig om i vrede, undviker, kritiserar, ropar rasism och därmed stänger ute sig själva, och i värsta fall många andra betraktare.
Den vanmakt och förtvivlan som konstverket skriker ut vänds till en avsky – mot konstverket. Och så blir tårtkvinnan till slut också skövlad av sina förväntade försvarare. Hon är monumentalt maktlös när ingen vill höra hennes skrik, smaka hennes kropp, orkar se hennes lidande. Detta är kanske det mest obehagliga som installationen visar, hittills. Och det mest genialiska.
