Vi har alla våra åldrar inom oss, heter det. Forskaren Bodil Jönsson har uttryckt det som att vi bär dem som årsringar. Femåringen samtalar med trettioåringen, sextioåringen försöker göra upp med tonåringen. Vem som bestämmer växlar från sekund till sekund.
Just dessa olika jags förhållande till varandra är en av utgångspunkterna för Jonas Hassen Khemiris pjäs Vi som är hundra, som just nu spelas på Stockholms Stadsteater. Samtidigt som han skrev invaderade Israel Gaza, och pjäsen är delvis inspirerad av den kluvenhet han vid den punkten själv upplevde inom sig. Resultatet blev en av de senaste årens viktigaste svenska pjäser om politiskt engagemang.
Grundfrågan är klassisk. Hur ska man leva sitt liv utan att svika varken sig själv eller andra? På scen står ett jag, kluvet i tre hätskt stridande upplagor. Den unga radikala rebellen, den medelålders uppgivna, och den äldre lugnt sansade
.Att alla spelas av kvinnor gör i sig pjäsen subversiv – det är inte varje dag man möter ett kvinnligt konstnärssubjekt som drömmer om att störta diktaturer med sin politiska poesi. Hennes olika frågor slungas högljutt mot publiken: ska man glömma sin homosexualitet och stå ut med en töntig man som man egentligen avskyr bara för att få till den normala heterosexuella tvåsamhetsfasaden?
Kan man arbeta som tandhygienist när man är ämnad att stoppa våldet i Darfur? Är det inte lika bra att gå upp på taket och göra slut på allting? Den sistnämnda, självmordet som den enda möjliga utvägen, är en återkommande scen.
Trots att frågorna är tunga blir dock pjäsen aldrig det. Dialogens tvära kast mellan de olika jagens självmordstankar, respektive eufori, gör föreställningen bubblande av energi, accentuerat av skådespelarnas suveräna repliktajming.
Inte minst Anneli Martini som den äldsta av de tre lockar till gapskratt när hon, samtidigt som hennes yngre alter ego vill riva världens alla murar, skanderar sitt enda kvarvarande slagord: Husdjur åt alla!
Någon gång kan jag tycka att vissa delar av det tragiska kvinnoliv som gestaltas är väl stereotypt. Visst har hon skildrats förut, kvinnan hopplöst sliten mellan man, barn och jobb. Å andra sidan finns det en poäng att återkomma så länge hon lever och andas.
Att det kanske också varit omöjligt att ge samma jag manlig gestalt inser jag efter pjäsens slut, under tankeexperimentet att försöka föreställa sig de tre karaktärerna som män. Kanske för att det alltid varit maktens privilegium att inte behöva framställas som offer för en struktur. Kanske på grund av något annat.
Jag blir inte klok på det, bara otroligt glad över en pjäs som på ett både poetiskt och rappt sätt vågar ställa så många obehagliga frågor.
