För den som utsätts för eller protesterar mot rastistiska praktiker i Sverige har rasismen aldrig varit dold, men det är få med egna erfarenheter av både den svenska sexismen och rasismen som kommer till tals i debatten. Läs därför Samrawit Mamos text, läs den noga.
Mariam Osman Sherifay undrar var alla Sveriges feminister är och det undrade jag med tills jag förstod varför de lyste med sin frånvaro. Det är svårt att se ”kvinnan” i den tårta som föreställer en svart kvinna och i synnerhet när konstnären är en svart man. Det enda synliga blir då det ”svarta” och därför har vi också en debatt som enbart kretsar kring etnicitet och inte kön. Därför blir det svårt att se att det rör sig om män som har tolkningsföreträde om kvinnor. Kvinnor och män har olika erfarenheter av att leva i Sverige och i världen oavsett etnicitet.
Att i första hand ses som svart gör att svarta kvinnor och män blir till en enda könlös svart massa som förväntas reagera och tycka lika. Det är samma mekanismer som vi kan se vid diskussioner kring termen ”neger” där en vanlig legitimering för att använda det är att ”min vän som är svart tycker att det är okej”. Det är också samma mekanismer som förringar de svarta kvinnor och män som protesterar mot rasistiska praktiker och definierar dem som ”kränkta”.
Sveriges delaktighet i slavhandel är något som de flesta känner till i dag, men det har länge varit något som osynliggjorts i historieböcker och mediala debatter. I dag vet vi att drottning Kristina och Gustav III bedrev slavhandel och att det under en tid även fanns afrikanska slavar i Sverige och vi vet att svenska vetenskapsmän (bland andra Carl von Linné) bedrev rasbiologisk forskning fram till 1900-talet (det rasbiologiska institutet i Uppsala upphörde som självständigt institut 1956).
Mot bakgrund av detta kan vi ställa oss frågan om och hur vi tidigare uppmärksammat den rasism som afrikaner i Sverige blir utsatta för i dag? Är det något vi uppfattar som ett reellt problem?
När Jallow Momodou polisanmälde studentnationen i Lund som arrangerade en fejkad slavauktion så blev han själv utsatt för hot och rasistiska påhopp. När en vit pojke försökte tvinga sin svarta skolkamrat att ”leka slav” i klassrummet (där det på tavlan stod ”neger= slav”) så dömdes den svarta pojken för misshandel och 20 timmars ungdomstjänst för att han till sist inte såg en annan utväg än att slå till sin vita skolkamrat för att frigöra sig från den hotfulla situationen. Det faktum att den svarta pojken i första hand var den som blev utsatt hade mindre betydelse och därför spelade det heller ingen roll att han handlade i nödvärn. Att protestera mot rasistiska praktiker i dagens samhälle är förenat med risken för att bemötas med repressalier, hot, hån eller tystnad.
Det som är mest problematiskt är att det verkar som om den dolda rasismen nu, i och med Makode Lindes tårta, för första gången blivit upptäckt och därmed synliggjord. För vilka?
För många är detta fullt synligt och det är min stora övertygelse att om man vill se den dolda rasismen så finns den fullt synlig framför oss i vardagslivet; i affären, på sjukhuset, caféet, bostads- och arbetsmarknaden och så vidare. Den dolda rasismen är inte osynlig, det är viktigt att klargöra detta.
Hur många av er som i nuläget applåderar att den dolda rasismen blivit ”synliggjord” har tidigare tagit del av rapporten Att färgas av Sverige som handlar om hur afrikaner upplever att leva i Sverige?
Hur många av er har tidigare uppmärksammat att hatbrotten mot afrikaner i Sverige har ökat med 5 procent sedan 2009 och att det kom in 818 anmälningar under 2010 och att de utgör 16 procent av samtliga hatbrott (5 140) och 22 procent av alla främlingsfientliga hatbrott (3 800)? (Källa: Brå).
Och är det detta som uppmärksammas just nu i den pågående debatten? Nej.
Är det inte sorgligt att det krävs en tårta som föreställer en könsstympad, svart kvinna som vita människor roat skär i, för att väcka många som uppenbarligen tidigare har blundat?
Den viktiga frågan är vilka effekter som Makode Lindes konstverk har medfört. Kan vi se en våg av debatter som belyser och uppmärksammar de diskriminerade praktiker som afrikaner upplever i dagens Sverige? Eller ser vi istället hur debatten på många håll kretsar kring att definiera Afrosvenskarnas riksförbund som ”kränkta” just för att de höjer sina röster?
Det senare är det som sker just nu och det som verkligen vittnar om rasism i dagens Sverige.
