– Allt startade förra hösten av en grupp ungdomar i Benghazi, sedan spred det sig till Tripoli. Vi ville skapa en annan sorts media i Libyen. Nu är vi ett trettiotal som driver Libya Times, alla studenter, och vi gör det helt ideellt, berättar Zeinab Tarbah.

För libyerna innebar förra årets revolution stora förändringar. Zeinab Tarbah och de andra såg möjligheten att starta något eget i det nya politiska klimatet.

– Ni vet uttrycket ”väggarna har öron”? Så var det i Libyen innan. Vi kunde inte gjort det här under den tidigare regimen. Jag tänkte aldrig idén innan att jag kunde skriva, till exempel. Unga uppmuntrades inte att driva egna projekt. Jag tror att det var en strategi av den gamla regimen för att hålla oss apatiska, säger hon.

Zeinab Tarbah fortsätter:

– Och medierna under Gaddafi var inte ärliga, förstås. Allt tidningarna skrev om var Gaddafi och hans söner var, och vad de gjorde. Nu har vi en fri press, men i många fall beter sig de nya tidningarna och tevekanalerna på samma sätt som förut. De talar illa om folk, den enda förändringen är att nu är det den tidigare regimen som smutskastas. Vi behöver skapa en bra, pålitlig media. Det är viktigt om vi vill ha ett nytt samhälle, säger hon.

Kontakt med världen

Libya Times må vara ett ungt och icke-professionellt initiativ, men de satsar på ett göra något eget. Tidningen ges ut helt på engelska vilket gör dem unika i Libyen, ett land där engelskan under lång tid motarbetats.

– Vi bestämde oss att ge ut Libya Times på engelska för vi vill sätta Libyen i kontakt med världen. Vi vill skicka ett meddelande härifrån till utlandet, och vi vill uppmuntra libyerna att läsa mer på engelska. Det engelska språket har mer eller mindre varit dött här. Under en tid förbjöd Gaddafi till och med undervisning i engelska. De libyer som talar engelska gör så tack vare sina egna försök – de har lärt sig från att lyssna på musik eller se på film. För den gamla regimen var det ett sätt att hålla folk avskärmade från världen, säger Zeinab Tarbah.

När hon talar situationen i Libyen har hon en sällsynt klarsynthet. Orden verkar komma från någon med lång erfarenhet, inte en tjugoårig student. Revolutionen förändrade Libyens unga.

– Vi har många saker att ta itu med nu. Rebellgrupperna som beter sig som miliser måste stoppas. Annars förstör de allt hårt arbete som libyerna gjorde tillsammans förra året. Personligen har jag förändrats under revolutionen. Om jag ser något fel nu så talar jag om det, jag är inte tyst längre. Vi offrade mycket under kriget, och vi vill inte förlora det.

Mycket återstår att göra

Zeinab Tarbah pekar ut genom fönstret, mot en av Tripolis trafikerade gator. Libya Times kontor ligger nära centrum, i en stadsdel där affärslokaler ligger granne med fik och småbutiker. Men även om området är välskött, är behoven av bättre infrastruktur och underhåll tydliga.

– Som ung i Libyen behöver du inte någon särskild motivationen just nu – det räcker att titta ut för att känna att du vill göra något. Se på alla bilar, skräpet på gatorna, förstörelsen efter kriget. Innan ville jag lämna Libyen, men nu vill jag stanna här för att vara med och förändra saker, säger hon.

Precis som många andra libyer vill Zeinab Tarbah nu ha ett starkt och transparent politiskt styre. Och att den nya regimen speglar mångfalden i Libyens befolkning. Men vägen dit är inte rak.

– Det kommer ta tid för alla att se klart, att förändra saker i grunden. Vi har alla blivit skolade i samma sätt att tänka. Det är helt klart att den unga generationen måste representeras bättre i det nya Libyen. Som det är nu ges det ingen plats alls åt unga. Och speciellt inte unga tjejer. Ungdomar måste stöttas så att de kan bli bra framtida ledare. Tjejer måste pushas så att de blir starka, och tror på sig själva. Men, vi som föddes med den gamla regimen klarade av att förändra den. Och jag ser redan att min pappa förändras. Det betyder att vi kommit en god bit på vägen, avslutar hon med ett leende.