Den senaste tidens avslöjanden om övergrepp och sexism inom idrottsvärlden har stått i fokus för en del av Feministiskts Perspektivs rapportering.

Flera klubbar har hävdat att de vidtar åtgärder. Men fortfarande så hanteras varje händelse separat. Få verkar se behovet att det skedda som en del i en större struktur.

Vi ringer upp Susanna Hedenborg för en intervju.

Hur ser du på klubbarnas ageranden när något sådant här sker, just att man får uppfattningen att de tar ett kliv ifrån själva brottet?

– De tycker nog att det är oroligt svårt att hantera. Alla tycker väl att det är lite obehagligt. Som förbund eller förening vill man inte förknippas med brott. Det är ett sätt att ta avstånd så klart. Då kanske man förminskar det i stället.

Krånglar sådana situationer till det lite extra inom just idrottsrörelsen?

– Nja... Det blir alltid komplicerat när det handlar om institutioner som i viss mån bedrivs av ideella krafter. När folk tar tid från sin egen fritid. Om det sedan visar sig att personen inte har rent mjöl i påsen, utan gör saker som de inte borde göra. Ja, då kan folk runtomkring dem tänka ” att de gör ju ett så bra ideellt arbete och kan vi verkligen ställa krav på den här personen?”. ”Måste vi inte börja betala då?”. Där gäller inte samma regler som i arbetslivet, vilket kan komplicera det. Sedan får man inte glömma maktperspektivet.

Hur menar du?

– Om man nu har med människor att göra, dels med de som lägger sin gratistid, dels i en situation där maktstrukturer är tydliga. Framförallt där vuxna bestämmer över barn. Så är det oerhört viktigt att de vuxna delar de grundvärderingar som är kopplat till klubben värdegrundsdokument. Detta måste löpa hela vägen ner från de styrande till fotbollsplanen. Om någon bryter mot den ska klubbarna tydligt klargöra att ”det här bryter mot vår värdegrund. Det är inte ok. Vi kommer att agera och vara öppen med tillvägagångssättet”.

– De övergrepp som sker inom idrotten handlar ofta om en gestalt som man kanske ser upp till. Tränare till exempel. Det är inte unikt för just idrotten. Men efter att Patrik Sjöberg kom ut har det ju framkommit massor med liknande historier. Många förbund väljer då att lyssna på de vuxna i stället för de unga. Därför att de inte vet hur de ska hantera sådana situationer.

Är det viktigt att man pratar om brottets karaktär, typ nämna köp av sexuell tjänst, misshandel av kvinnor?

– Absolut. Det är väldigt viktigt att vara öppen. Att man vågar gå ut och säga ”Vi har upptäckt det här. ”Det ställer vi inte upp på. Ingen av våra medlemmar som är hos oss ska behöva ha att göra med en person som har gjort det här”.

Du som professor i idrottsvetenskap, kan du göra problemet begripligt ur ett historiskt perspektiv?

– Går man tillbaka hundra år i tiden så var ju idrotten en totalt manlig domän. Kvinnor skulle inte finnas med. Den här avregleringen att man har släppt in kvinnor är ju rätt sentida. Så sent som på 70-talet. Sedan kan man ju tycka att det borde ha hänt mer när det gäller synen på kvinnan. Men en del hänger kvar. Många idrotter har i dag en väldigt maskulin kultur. Inte alla och inte alla föreningar.

Skulle det vara mer tillåtande inom idrotten?

– Talar man om de stora sporterna typ herrfotboll, eller ishockey så har ju dessa sporter en hög grad av manlig publik. Och i vissa av de sammanhangen har man ju en del fall som pekar åt det håll att det finns en skev kvinnosyn. En enkönad manlig miljö så verkar det finnas vissa sådana saker som blir tydliga. Det finns en jargong i idrotten som har varit antikvinnlig. Om man säger ”spela inte som en kärring” så betyder ju det så klart någonting. Om man likställer spela som en kärring med att man spelar dåligt så säger det självklart något om kvinnosynen.

Sanktionsmöjligheter, tycker du att det ska finnas det från politikernas sida om klubbarna inte agerar utifrån de policydokument som finns?

– Det där har en lång historisk tradition i Sverige. Staten har lämnat åt idrotten att själva hantera den här sortens problematik. Sedan har man fått rätt mycket pengar vid olika tillfällen. Både Handslaget och Idrottslyftet var ju ett sätt för staten att tala om för idrotten att det här tycker vi är viktiga saker som ni ska ta itu med. Men man har aldrig sagt att nu får in inget mera stöd. Jag kan nog tycka att staten kan ta idrotten i örat emellanåt. Man ska inte skylla på historien. Den ska förändras. Men som sagt, det uppstår problem när det finns en lång institutionell historia, där idrotten har varit väldigt frikopplad från staten.

Men varför väljer klubbar generellt sätt att distansera sig från brott som är riktat mot kvinnor? Varför säger de inte till exempel ”Köp av sexuell tjänst”. Eller talar om kvinnan som blivit utsatt?

– Jag kan omöjligt svara på den frågan. Vissa kanske inte är överens om den kriminalisering som finns i dag gällande sexköp till exempel. Trots att det finns en lagstiftning.